Det finns många saker att oroa sig för. Vi människor kan oroa oss både för sådant som det verkligen finns anledning att oroa sig för och sådant som vi kanske inte borde oroa oss för. Det finns till exempel välgrundade skäl att känna en stor oro inför klimatkrisen och det faktum att så lite görs för att minska utsläppen. Men det finns också sådant som vi oroar oss för trots att det inte finns någon saklig grund till det.

Det finns de som har intresse av att skapa och förstärka oro. Många gånger gör de det med sådant som bygger på ren lögn eller överdrifter. För att ta ett riktigt knäppt exempel: den kommande presidenten i USA lyckades skrämma sina medborgare med att immigranter från Sydamerika brukar äta upp deras husdjur. De som svalde dessa påståenden var naturligtvis mer villiga att följa den notoriske lögnaren Trump och hoppas på hans murbygge.

Några grupper som tjänar på oro är krigsmakten, krigsindustrin och högerkrafterna. Att skapa oro för ett yttre hot och att förstärka denna oro tjänar deras syften. Krigsmakten får mer anslag och sin världsbild bekräftad. Krigsindustrin ökar sina vinster. Högerkrafterna avleder uppmärksamheten från interna problem och stärker uppslutningen bakom sin nationalistiska ideologi.

I januari 2022 blev det uppmärksamhet kring att många barn var oroliga därför att Tiktok spred bilden av att Sverige stod på randen till ett krig. Men det var knappast bara barn som började bli oroliga vid denna tid. Det fanns skäl till det. Från militärmakten och det svenska etablissemanget pumpades en bild av omedelbar fara ut varenda dag.

Försvarsministern och Överbefälhavaren pratade i högt tonläge om hotet från Ryssland och att man som ”beredskapsåtgärd” skickade militär till Gotland för att ”signalera”.

När Ryssland sedan den 24 februari gick in massivt i Ukraina var det för alla dessa med tillgång till stora megafoner ett ytterligare bevis på det akuta hotet mot Sverige. Man fick hjälp av Putin att ytterligare skrämma upp befolkningen. Samtidigt skedde en snabb omsvängning i den socialdemokratiska partiledningen. Då var det lätt att utan större protester eller fungerande demokrati lotsa in Sverige i Nato. Det Nato som militären och högern alltid velat vara en del av. Och som krigsindustrin hoppades att tjäna mer pengar genom.

I den upphetsade situationen fanns inte utrymme för att fundera över om Ryssland verkligen utgjorde ett akut hot mot Sverige. Den faktiska utvecklingen av kriget i Ukraina har visat att Ryssland knappast har några resurser för att angripa Sverige (Gotland) genom ett ”konventionellt militärt angrepp”, för att använda ÖB:s ord från denna tid. Inte heller fanns det utrymme att diskutera och fundera över ifall Sverige skulle bli ”säkrare” genom att ge upp alliansfriheten och liera sig med världens största supermakt samt några obehagliga regimer av Turkiets typ.

Skapandet av felaktig och sakligt ogrundad oro tjänade sina syften. Det kan vi tänka på när vi påminns om en delvis liknande händelse. På SVT går just nu en serie som tar sin utgångspunkt i grundstötningen av den sovjetiska ubåten U 137 i Gåsefjärden utanför Karlskrona: ”Whiskey on the rocks”. I serien framställs detta som en gigantisk felnavigering efter ett fylleslag ombord. Men den framställningen står i bjärt kontrast till det etablerade Sveriges förklaring och beskrivning. För som historikern Kjell Östberg skriver i en intressant artikel så hävdade ÖB och hans experter ”omedelbart att det rörde sig om en planerad infiltration med syfte att kartlägga hemliga farvatten. U 137 var ett spionfartyg som tagits på bar gärning”.

Han fortsätter:

De menade alltså på fullt allvar att en 75 meter lång rysk ubåt på spionuppdrag tagit sig in i ett militärt skyddsområde i övervattensläge med bullrande dieselmotorer och föreskrivna skeppsljus tända; att den med blåsta vattentankar fortsatt över grunda vatten där dykning inte varit möjlig och att den i åtta knop seglat in i en trång fjärd där ubåten bara med stora svårigheter skulle kunnat vända och att uppdraget utförts av en alldeles för stor och till på köpet atomvapenbestyckad farkost.

Som var och en förstår är en sådan rövarhistoria alldeles för orimlig för att idag kunna användas till och med i ett så grovkornigt skämtprogram som Whiskey on the rocks.

Det hindrade inte att den utan prut accepterades av regeringen, ledande politiker och massmedia. Fälldin pratade inte med den ryske ambassadören, han skickade ilskna protestnoter, Olof Palme kallade till demonstration på Sergel torg och förkunnade att det var obegripligt varför de sovjetiska militärmyndigheterna velat sätta ett gott grannskapsförhållande på spel genom ett handlande som hela svenska folket måste uppleva som kränkande. Och tidningarna fylldes av krigsrubriker om det ryska hotet.

De följande åren rådde också en ren ubåts-noja i Sverige, vilket Östberg återberättar i sin artikel. Han avslutar artikeln:

Än har svenska myndigheter formellt inte backat när det gäller påståendena om U 137s spionuppdrag. Men när SVT på bästa sändningstid kan ägna tre timmar åt Whiskey on the rocks i skrattspegeln utan att ens antyda att det rörde sig om en medveten provokation från Sovjet har nog, efter 40 år, luften gått ur också den skepparhistorien. Tack för det.

Det är naturligtvis omöjligt att se Whiskey on the rocks utan att dra paralleller till idag. En ny våg av kallt krig, med allt fler heta utbrott. Ett auktoritärt Ryssland som för krig i sitt närområde. Militärer och politiska MÖP-ar som drivit på för NATO och kräver upprustning. Ett uppblåst krigshot mot Sverige med detaljerade planer på hur Gotland kommer att besättas av ryska trupper. Media som spelar med. Dessvärre, hittills har de varit lika framgångsrika som de var på 80-talet.

Läs hela den utmärkta artikeln här