För snart 80 år sedan, den 24 november 1944, utfördes ett av de största sabotage-aktionerna mot den tyska krigsmakten under ockupationen av Norge. Aktionen genomfördes framförallt mot tyska krigsfartyg på Nyland og Akers mekaniska verkstad i Oslo, som var Norges största varv. Aktionen utfördes av den s.k. Pelle-gruppen – en oberoende kommunistisk sabotage-organisation under ledning av Ragnar ”Pelle” Sollie. Aktionen finansierades genom ett rån på Oslo Spårvägars lönekontor, genom stöld av en omfattande mängd dynamit och med hjälp av arbetare inne på företaget.

Ett erkännande för denna insats i kampen mot Nazityskland dröjde länge. Många ”sabotörer” låg efter kriget också lågt med vad de gjort, för att de inte ville stämplas som kommunister. Men år 2013 invigdes ett minnesmärke och en staty på Akers Brygge av den dåvarande norska kronprinsen. Om invigningen och erkännandet av Pellegruppens insats kan du läsa på det norska kungahusets hemsida. Rubriken till artikeln är: ”Heder till Pelle-gruppa”.

Detta var bara en av många sabotage-aktioner och våldsanvändningar från den norska motståndsrörelsens sida under kriget. Bland annat utfördes sabotage mot järnvägslinjer, tågvagnar och högspänningsledningar. Motståndsrörelsen utförde dessutom likvideringar av poliser som samarbetade med ockupanterna och av Gestapo-agenter. ”Osvald-gruppen” utförde också bankrån för att finansiera motståndet. Både sabotagen och likvideringarna ledde till omfattande vedergällningar mot många norrmän, även sådana som inte själva deltagit i aktionerna. Självklart var det inte avsikten att oskyldiga civila skulle drabbas av aktionerna, men det hände, även om det inte skedde i större skala.

Motståndsrörelsen bestod av olika delar, med olika politisk inriktningar, och ofta olika uppfattningar om taktiken i kampen mot tyskarna. Det fanns både samordning, splittring och ”säraktioner”. Denna oenighet om taktik och vilka sabotage-aktioner man skulle satsa på fanns även bland kommunisterna (NKP) som var en viktig del av motståndets olika delar.

Naturligtvis innebär alla typer av taktiker som inbegriper våld mot en överlägsen motståndare svåra avvägningar och bedömningar. Frågan om vad som är legitima mål, hur man ska förhålla sig till vedergällningen eller se på att ”icke-stridande” drabbas, borde alltid vara svåra frågor.

Ur den ockuperande tyska krigsmaktens perspektiv var de norska motståndsmännen och sabotörerna naturligtvis terrorister. Men så är det knappast någon som tänker om dem idag.

Algeriet under fransk ockupation

I november 1954, för 70 år sedan, bildades den antikoloniala nationaliströrelsen FLN (Front de Libération Nationale) i Algeriet.

Frankrike började erövra och kolonisera Algeriet år 1830. Fransmännen möttes av ett stort motstånd under flera decennier. År 1840 hade Frankrike 100 000 militärer i landet.

Senare blev Algeriet en bosättarkoloni. Det var ett resultat av det tysk-franska kriget (1870 – 1871). Efter detta krig övertogs Alsace-Lorraine av tyskarna. Många fransmän flydde då därifrån och av dessa valde många att bosätta sig i Algeriet. 1872 var det ca 245 000 franska kolonisatörer där. År 1914 hade de ökat till 750 000. Frankrike beslagtog land som delades ut till dessa bosättar-kolonisatörer.

Efter andra världskriget uppstod anti-koloniala rörelser över hela världen, så även i Frankrikes kolonier. FLN bildades, som sagt, 1954. Efter ett långt och mycket blodigt krig blev Algeriet fritt från den franska kolonialmakten den 3 juli 1962. Under kriget hade Frankrike som mest en halv miljon soldater i Algeriet. Kolonialmakten använde oerhört brutala metoder för att slå ner upproret, med bland annat napalmbombningar av byar, tortyr och massavrättningar. Motståndsrörelsen använde förutom sin armé också bomber riktade mot fransmännen på tåg, kaféer, lantbruk och i offentliga byggnader. En del av detta skildras i filmen Slaget om Alger av Pontecorvo från 1966.

De fransmän som stred mot FLN (bland annat en viss Jean-Marie Le Pen) ansåg självfallet att de slogs mot terrorister. Och naturligtvis går det att ifrågasätta både den politiska inriktningen och en del av de metoder som FLN använde. Ändå var det så att de slogs mot en ockupation av deras land. De var en motståndsrörelse. I denna mening hade de rätt och förtjänade det stöd som till exempel en del av den franska vänstern gav till deras kamp.

ANC i Sydafrika

ANC bildades som en politisk organisation redan 1912 under namnet South African Native National Congress (Sydafrikanska ursprungsbefolkningens nationalkongress). De var länge en legal organisation och bedrev en motståndskamp med icke-våld inspirerade av den indiske nationalistledaren Gandhi.

Detta ändrades efter en demonstration i Sharpville 1960, mot en skärpning av de passlagar som tvingade svarta att ständigt bära identitetshandlingar och arbetstillstånd. Polisen sköt ihjäl 69 människor och skadade 180. Detta ledde till omfattande demonstrationer och strejker runt om i Sydafrika. Regeringen utfärdade undantagstillstånd och arresterade mer än 18 000 personer. ANC förbjöds och tvingades under jorden. ANC valde nu att gå in för väpnad kamp. 1961 upprättades den väpnade grenen Umkhonto we Sizwe (Nationens spjut) under ledning av bland andra Nelson Mandela.

ANC utförde attentat under denna tid mot varuhus, nöjescentra, restauranger med mera. Dessa aktioner dödade också civila (icke-stridande).

ANC fördömdes som en terroristorganisation av regeringarna i Sydafrika, USA och Storbritannien. I början av 1980-talet sattes ANC och Nelson Mandela upp på USA:s s.k. terrorlista. Mandela satt fängslad i 27 år, men släpptes 1990 och blev president 1994. Men på USA:s terrorlista stod han kvar ända till 2008! Då hade han förutom att vara president i det nya Sydafrika blivit närmast ett helgon och en person som många av dem som tidigare kallat honom ”terrorist” gärna frotterade sig med.

Naturligtvis går det att ha kritiska synpunkter eller funderingar på den taktik av våld som ANC utvecklade. Frågor som handlar om ifall olika aktioner ledde till att positionerna flyttades framåt eller om de var moraliskt berättigade när de drabbade civila. Men det massiva övervåldet stod apartheid-regimen för i sitt förtryck av de svarta. Att ha varit med om att störta detta välde var naturligtvis ett stort steg framåt. ANC stod på rätt sida och förtjänade det stöd som utvecklades inom arbetarrörelsen, vänsterrörelsen och olika solidaritetsorganisationer i Sverige.

Varför skriver jag då om detta?

Ett skäl till att jag tar upp dessa tre exempel är att ordet ”terrorist” numera används mycket frikostigt och utan närmare eftertanke av många som dominerar våra medier. Ett annat skäl är att Sveriges migrationsminister, Johan Forsell, vill utvisa personer som saknar medborgarskap om de ”hyllar” det han kallar ”terrororganisationer”. Så frågan om vad som menas med ”terrorism” eller vem som är eller förtjänar beteckningen terrorist är minst sagt viktig idag.

Enligt Wikipedia så:

finns en rad olika definitioner för begreppet terrorism. Ingen definition har lyckats bli universell och accepterad av alla. Begreppet är starkt politiskt och känslomässigt laddat, vilket ökar svårigheten att ge begreppet en precis definition.

Vidare kan man där läsa att:

Konceptet är kontroversiellt eftersom begreppet ofta används av stater för att avlegitimera politiska motståndare, ofta i syfte att legitimera den egna statens användande av våld mot dessa motståndare.

Det tycker jag är tänkvärda rader som går att tillämpa i dagens situation, såväl som på historiska händelser.

Enligt svensk lag är ett terroristbrott:

..en gärning som kan skada en stat eller mellanstatlig organisation allvarligt, och vars avsikt är att:

• Injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp.
• Tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta, eller avstå från att vidta, en åtgärd.
• Allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.

Fundera över denna definition och sedan över vad som händer för befolkningen i Gaza. Vad kan man kalla staten Israels instängning, utsvältning, förstörelse och dödande av befolkningen i Gaza? Att säga att det Israel gör syftar till att ”framkallar fruktan” eller till att ”allvarligt destabilisera” grundläggande strukturer känns inte svårt. Det är snarare för svagt för att beskriva det som sker. Att Israel dessutom har för avsikt att tvinga offentliga organ som skolor, sjukvård och liknande att ”avstå från åtgärder” kan vi också se, eller att man tvingar ett mellanstatligt organ som FN (som har trupper i Libanon) att flytta på sig samtidigt som dessa trupper beskjuts.

Men Israel kallas aldrig för en terrorstat i våra medier, samtidigt som nyhetsuppläsare aldrig kan nämna Hamas utan att säga ”det terrorklassade Hamas”.

Det minsta man kan säga om detta är att bilden av vad som är terrorism är mycket skev.

Under 1960- och 70-talet var stödet för olika anti-koloniala befrielserörelser starkt i Sverige. Tanken var då att de förtryckta hade rätt att sätta sig till motvärn mot förtryck och våld med de medel de hade till sitt förfogande. Jag tycker att vi bör hålla fast vid den tanken. Därför ska vi inte acceptera ”terror-listor” som upprättas av USA eller Turkiet eller Israel. Inte heller ska vi vika ner oss i stödet till motståndskamp.

Men det betyder inte – varken då vi funderar över historiska exempel eller förhåller oss till dagens motståndsrörelser – att vi ska försvara eller hålla med om allt som gjorts eller görs i namn av kampen mot en ockupant eller en terror-regim. Till exempel innebar Hamas attack den 7 oktober 2023 inte bara att oskyldiga civila dödades, det innebar också att de mest extrema och mordiska krafterna i Israel och internationellt stärktes. De fick en förevändning för det som nu sker. Befolkningen i Gaza liksom hela samhället (och även Hamas) håller nu på att krossas.

Att den som är förtryckt och ockuperad har rätt till motstånd även med våld håller jag med om. Däremot måste vi bedöma och fundera över om våld är en framgångsrik väg mot en totalt överlägsen motståndare. Jag tänker att Gilbert Achkar har rätt när han, apropå Palestina, skriver: ”När din fiende är starkare, slåss inte mot honom i hans terräng utan hitta ett annat sätt att slåss mot honom”.

Achkar menar att:

Den första intifadan 1988 var höjden av palestinsk makt, då var det vänsterinriktade palestinska ledarskapet för upproret intelligent nog att inte använda de vapen de hade.

…..israelerna (blev) tagna på sängen och det var då de beslutade att förhandla med palestinierna i Oslo, helt enkelt för att få slut på den första intifadan…… det palestinska folkets icke-militära kamp skapade ett läger inom det israeliska samhället som krävde en palestinsk stat medan självmordsbombningarna å andra sidan hjälpte Sharon att föra sin extremistiska politik.

Så måste vi kunna diskutera metoder i kampen mot ockupation och förtryck. Det kan vi göra utan att falla för skeva kategoriseringar där bara de som är undertryckta kallas ”terrorister”, samtidigt som de som mer förtjänar etiketten – som staten Israel eller Erdoğan-regimen i Turkiet –slipper undan, både etiketten och kritik för sin våldsanvändning.