Vi är i slutet av det som allt oftare kallas för ”fattigmånaden”. Tidningarna är fulla av olika tips om hur vi ska klara dyrtiden. Ofta, när det talas om inflationen på TV och radio, låter det som om pengarna bara försvinner upp i luften, som om vi alla utan undantag förlorade och blev fattigare. Men någonstans i kedjan av prishöjningar måste det finnas några som också tjänar på dyrtiden.

En avgörande faktor bakom prishöjningarna är de höga energipriserna. Energi i form av el och bränsle ingår i alla varor och tjänster. De höga energipriserna är alltså inte bara ett problem i sig för enskilda konsumenter utan bidrar också till att höja priset på annat som vi konsumerar.

Hur är det då med priset på el och vem är det som vinner när de flesta förlorar?

Priset på el har blivit högt och det svänger på ett extremt sätt som känns allt annat än sunt. Fram till 1996 hade vi en reglerad elmarknad i Sverige, innan den ”konkurrensutsattes”. Att begripa hur priset på elen sätts idag är inte så lätt. Om man till exempel går in på Energiföretagen Sveriges hemsida så finns där en lång och krånglig förklaring (Energiföretagen är en branschorganisation som enligt dem själva ”fungerar som branschens röst i samhällsdebatten. Vi samlar nära 400 företag som producerar, distribuerar, säljer och lagrar energi”).

Enligt branschorganisationen bygger systemet på något som kallas ”marginalprissättning”. Priset sätts varje dag genom auktioner:

Ytterst förenklat föregås den dagliga auktionen genom att alla systemoperatörer över hela Europa, senast klockan 11:00 aviserar hur mycket överföringskapacitet som finns tillgänglig för handel mellan Europas 34 elområden för varje timme nästkommande dygn.

Efter en lång och mer komplicerad beskrivning av systemet illustrerat med diagram och pilar skriver man:

Det är inte ovanligt att marginalprissättning på elmarknaden beskrivs som att det är den sist producerade kilowattimmen som bestämmer priset för hela marknaden. Men det kan också uttryckas som att det är den sista köpta kilowattimmen som sätter priset.

Att ett system är svårbegripligt och komplicerat behöver ju inte betyda att det är vettigt. Det som vi kan ta fasta på är, så som jag fattat det, just det här med att ”det är den sista köpta kilowattimmen som sätter priset”.

Det här systemet innebär att de dyra kraftslagen styr priset. Eftersom Sverige är en del av en europeisk marknad så är det de höga priserna orsakade av fossil energi i Europa som gäller. Priset blir högt även i Sverige trots att den el som produceras här av vind och vatten är billig.  Och trots att det finns ett rekordstort överskott på el (läs denna artikel av Ribbing/Bryntze om myten/bluffen om elbrist).

Systemet leder enligt ekonomi-journalisten Cervenka till ”groteska övervinster”:

Det är inte ovanligt att vattenkraft som kostat några tioöringar per kWh att producera har sålts för tjugo gånger den summan. Resultatet är en förmögenhetsöverföring på hundratals miljarder kronor från medborgarna till elindustrin. En hel del av pengarna skeppas utomlands eftersom Fortum och Eon har finska respektive tyska ägare. 

Här har vi alltså några av vinnarna på dyrtiden. De som tjänar de pengar som tycks försvinna. Det är därför inte konstigt att deras branschorganisation Energiföretagen tycker att systemet är både det bästa och det enda möjliga. De skriver:

Enligt nationalekonomisk teori leder marginalprissättning till en effektiv resursanvändning då kostnaden för den sist producerade enheten på marknaden motsvarar den nytta som den tillför köparen av varan.

Om detta kan man säga att det som enligt ”teorin” framstår som ”effektiv resursanvändning” knappast framstår som resurseffektivt för de flesta konsumenter. Eller så kan man säga som Strindberg i sin ”Lilla katekes för underklassen”:

Men för Energiföretagen är detta system, det enda möjliga, för:

Alla alternativ till marginalprissättning innebär att någon i praktiken måste bestämma priset. Dessutom vem som ska få lov att köpa hur mycket av varan, vem som ska tillverka den, med vilken teknik och hur mycket som ska produceras.

Personligen tycker jag att det låter som ett mycket mer lockande system att få vara med och bestämma om elpriset (via politiska beslut) utifrån en bedömning av rättvisa, olika behov och med hänsyn till klimat och miljö. Men en sådan typ av demokratisering är naturligtvis en rent socialistisk tanke.

Annars finns det i nuet ett förslag som skulle kunna innebära mycket lägre elpriser. Det har utvecklats av energiveteranen Bengt Ekenstierna. I korthet handlar modellen om att den el som förbrukas i Sverige ska prissättas enligt vad den kostar att tillverka och den elen som vi exporterar ska få en egen prissättning. Den här idén har plockats upp av LO och Vänsterpartiet och då kallats för ”Sverigepriser”.

Men eftersom folk i Sverige ännu inte går ut på gatorna och protesterar mot dyrtiden – så som i många andra länder i Europa – och eftersom vi fått en regering som bluffar om elkris och luras om elstöd så lär vi tyvärr tillsvidare få finna oss i fortsatt dyrtid.

Men lösningar finns alltså. Det som behövs är samling kring kraven.