Jag hör moderatledaren på radion. Han är upprörd över folk som har dyra klockor och dyra bilar.

Jag kommer då att tänka på tidskriften Connoisseur som jag skrivit om här på bloggen tidigare. Det är den där tidskriften för ”den halva procent av Sveriges befolkning som har en högre inkomst än 2.0 miljoner kronor per år.”

I denna grupp är man mycket intresserad av att äga klockor och bilar. Connoisseur undersöker nämligen detta liksom en del annat. När man 2016 undersökte det i den här gruppen var det 7 procent som ägde fler än tio klockor. Och det var dyra klockor också. Det var dessutom 14 procent i gruppen som angav detta som ett ”intresse”, medan 35 procent angav bilar (i plural) som ett intresse. Trettio procent av dem hade också tre, fyra, fem eller fler bilar per hushåll.

Trots detta var det 31 procent som planerade att öka sin konsumtion av bilar medan 22 procent tänkte skaffa sig nya klockor.

Men nu var det ju inte den här gruppen som moderatledaren var upprörd över. Han ville komma åt ägandet av dyra klockor och bilar i gruppen av förorts-kriminella.

Själv har jag ju svårt för den här typen av obegriplig överkonsumtion oavsett vilka det handlar om. Vad den är uttryck för går det säkert att skriva en hel del om också. Kanske kan man till exempel tänka att de gängkriminella ser Danderyds-människornas livsstil som en sorts förebild för vad som är lycka och framgång?