Om det var bättre ”förr” beror naturligtvis både på vem man frågar, när ”förr” var och vilka förhållanden man avser. Sannolikheten för att vi ska tendera att – åtminstone i vissa avseenden –  tycka att det var bättre ”förr” ökar kanske också med åldern.

Anledningen till dessa allmänna funderingar var att jag läste en artikel av Jonas Gardell i Expressen. Han skriver där om den negativa betydelsen av att – så som man beslutat i Sölvesborg – hala Regnbågsflaggan:

När man en gång hissat Regnbågsflaggan i kommunens flaggstång blir halandet av den en politisk och ideologisk markering. Inte till några ”vänsterliberala” i storstan utan till den lesbiska tonårstjejen på det lokala gymnasiet eller den homosexuelle mannen på äldreboendet eller transpersonen i kassan på Coop i Sölvesborg eller Uppsala eller var som helst, som säger: ”Vi står inte på din sida, det här är inte din hemort om ens du är född här”.

Det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi vunnit utan politisk kamp och personligt mod. Och det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi kommer att få behålla om vi inte är beredda att fortsätta den kampen.

Jag håller med Jonas Gardell om detta. Både om de negativa konsekvenserna av att hala Prideflaggan och att alla demokratiska och mänskliga rättigheter både uppnåtts genom kamp och bara kan bevaras genom kamp.

Gardell beskriver också ett tidigare samhälle som han kallar ”folkhemmet” som att det omfattade alla men bara på det villkoret ”att man utsuddade sina särdrag, inte framhävde utan tvärtom omsorgsfullt dolde alla eventuella avvikelser av etnisk, religiös eller sexuell natur, sina skilda dialekter och ursprung.” Jag tror att det i huvudsak är en riktig beskrivning av hur det var i många avseenden tidigare i Sverige. Och jag tror också att Gardell har en viktig poäng när han visar att det är detta som SD och andra krafter vill vrida oss tillbaka till.

Men jag håller inte med Gardell när han generaliserar detta till att ”idag är en bättre tid” i alla avseenden. Han skriver inte det explicit. Men genom att inte komplicera bilden så går det ändå att läsa hans text som att ALLT har blivit bättre. Det tycker jag verkligen inte.

För samtidigt som toleransen för minoriteter, för ”det annorlunda” har förändrats så att många grupper av människor verkligen har fått det bättre så har vi sett stora förändringar i fördelningen av det enormt ökade välståndet. Klyftorna har ökat enormt i samhället. Längst ner finns nu grupper av arbetare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden som hade varit otänkbara i Sverige för några decennier sedan. Det är människor som arbetar med städning, på byggen och restauranger, som samlar in elsparkcyklar på natten, kör ut mat i en låda på ryggen med sin egen cykel, målar andras naglar och så vidare. Det är återkomsten av ett råare och brutalare klassamhälle. Även på arbetsplatser där folk arbetar enligt fackliga avtal och anständig lön har livet förändrats. Stressen har ökat, fler går in i den s.k. väggen. Tystnaden och rädslan för att säga mot chefen har också ökat och de fackliga organisationerna som ska vara vårt försvar har också försvagats.

Nu finns det även forskning som visar hur en ökad ojämlikhet också leder till försämrad hälsa, ökad brottslighet, större otrygghet och så vidare.

Den totala förmögenheten har ökat men fördelas alltmer ojämlikt och en mindre del läggs nu på det gemensamma i form av skola, vård och omsorg. Samtidigt har ”marknaden” släppts in även inom denna sektor (som tidigare var fredad) och bidragit till att än mer öka klyftorna.

I toppen finns rika som alltmer lever i en helt egen alltmer fartblind värld, där ”vad fan får jag för pengarna” är det enda som gäller.

Samtidigt som den klassiska konflikten mellan arbete och kapital har förändrats på en mängd sätt så har den skärpts och det är kapitalsidan som har kapat åt sig. Samtidigt gör majoriteten av skribenter och ”influensers” allt för att vi inte ska se denna konflikt. Därför pratas det också oftare om alla möjliga olika grupper i samhället. Men inte så ofta om klasser. Jo en klass pratas det mycket om. En som kallas för ”medelklassen” trots att de flesta som räknas hit är lönearbetare med ett ringa eller till och med minskande inflytande över sin arbetssituation.

Under arbetarrörelsens historia lämnades ofta många av de olika grupper av individer som ingår i arbetarklassen utanför. Eller så tyckte man att de skulle vänta. Det gällde till exempel kvinnorna som ju inte ens var (eller är) en minoritet. Men det gällde också många andra nedtryckta grupper som skulle underordna sig eller vänta på nedbrytandet av klassamhället. Det var fel. Men idag tycks det mig som om vi fått en motsatt situation. Det gamla klassamhället har börjat återkomma samtidigt som olika grupper inom alla klasser har kunnat flytta fram sina positioner och öka sin frihet. Men med den konservativa och högernationella offensiven så kommer även dessa gruppers framgångar att vara hotade. Precis så som Gardell beskrev i sin artikel.

USA:s medborgarrörelse 1960-talet

Därför har vi nu framför oss den enorma uppgiften att förena försvaret av en mängd olika gruppers frihet med kampen mot klassojämlikheten, med den sociala rättvisan. Det är bara så vi kommer kunna stå starka. Inte genom att i arbetarklassens namn förneka vikten av andra strider. Men inte heller genom att i eller från alla dessa gruppers (identiteters?) sida undvika frågan om klassorättvisorna och problemet med kapitalets allt starkare styrning över nästa alla områden i samhället.

Gardell skriver att ”det finns inget fantastiskt Sverige att återupprätta.” Jag undrar. Under ett antal decennier byggdes ett välfärdssamhälle upp. Det hade en mängd brister och skavanker, byråkratiska och auktoritära metoder med mera. Men i ett större internationellt och tidsperspektiv så var det nog ändå i många avseenden ganska ”fantastiskt”. Historien går aldrig att backa men jag skulle gärna återupprätta en hel del av det mer jämlika och solidariska välfärdssamhället.