Toleransen ökar för yttranden som generaliserar om andra människor, sprider hat och bygger upp ännu fler murar mellan olika grupper i samhället. Numera sprids denna typ av yttranden inte bara från SD och dess svans utan också till exempel från olika politiker inom moderaterna. Häromdagen kunde vi i lokaltidningen UNT läsa om m-politikern Anna-Lena Söderblom från Östhammar.

Söderblom

Hon har sedan en tid spridit extremt generaliserande och grova uttalanden om muslimer. På facebook har hon målat upp hotbilden om att ”Vi har snart total islamisering i det här landet” och till UNT sa hon i tisdags att ”Jag tycker inte att muslimsk tro är en religion. Jag tycker att det är en elak sekt.” Dagen därpå ”ber hon om ursäkt” enligt UNT: ”Jag har pratat med min gruppledare om det här och jag fick ett mejl från vår partiombudsman.” Så nu säger hon: ”jag inser att jag uttryckt mig klumpigt”. Tja, ”klumpigt” är – tycker jag – en klar underdrift i detta fall. Och ursäkten är inte speciellt övertygande. Det mörka giftet har redan spridits och kanske förmörkat sinnena på ytterligare ett antal människor.

Extrema?

Under de senaste månaderna har moderaterna, och tyckare som är närstående dem, försökt framställa Vänsterpartiet som ett extremt ”ytterkantsparti”, jämförbart med SD. I ett politiskt landskap där det som betraktas som mitten i politiken står för en aggressiv nyliberal politik kan en sådan bisarr beskrivning passa in. Det nuvarande Vänsterpartiets reformpolitik är ju den enda politiska kraft av betydelse som går emot den allenarådande högerpolitik som – när det gäller faktisk politik – förenar alla de övriga från s till sd. Men att beskriva denna reformpolitik för jämlikhet och fackliga rättigheter som extrem säger verkligen något om var vi hamnat. Sann är den däremot inte.

Däremot kan den växande skaran av hatpredikanter inom borgerligheten verkligen betecknas som extrema i sin beskrivning av vilka som är problemen i Sverige och i sitt sätt att angripa olika minoriteter.

Andra extremister

Betyder det att det inte finns muslimer som kan betecknas som extrema. Jo, naturligtvis finns det sådana. Precis som det finns extrema högerkristna eller ”helsvenska” (kanske också kristna?) nazister av olika slag. Inom kristdemokraterna har vi sådana extrema personer som Adaktusson som inte ser några som helst problem med den israeliska statens apartheid-politik* och som angriper varje litet försiktigt försök att yttra sådan kritik av vår utrikesminister. Adaktusson agerar som den israeliska högerregeringens förlängda propaganda-arm i Sverige. En riktig extremist.

Det har nu blivit en del av det allmänna språkbruket att tala om ”våldsbejakande” extremister. Det är ett lika märkligt som diffust och icke-klargörande ord. För per definition så ”bejakar” ju alla som inte är konsekventa pacifister i någon mening och under vissa omständigheter våld. Men en del gör det i större utsträckning än andra. En stor del av borgerligheten brukar till exempel sällan vara emot det våld som utövas av USA runt om i världen. Samma borgerlighet säger till och med ja till att använda sig av det värsta förstörelsevapen som finns. De tycker att kärnvapen ska kunna användas som skydd. De kallar det då för ett ”paraply”.

Nu är ju detta exempel på statligt våld och då brukar det av någon anledning inte kallas varken för våld eller för krig utan för ”försvar”. På senare år har vi till och med hört en del politiker som vädrat tanken på att använda militärt våld inom det egna landet. Det har då gällt för att ”lösa” problem i fattiga förorter. Ingen har däremot kallat dessa politiker för ”våldsbejakande”.

De direkt här och nu våldsamma

Men så har vi då också dessa grupper som ger sig själva rätten att använda våld, inom det egna landet eller i andra länder. Bland dessa finns olika nationalsocialistiska grupper som bevisligen vid ett flertal tillfällen utövat våld inom Sverige, men också rest utomlands och övat eller deltagit i krig. Bland de svenska nationalsocialisterna finns det både grupper som stridit på regeringssidan i Ukraina och de som tränat strid i Ryssland och senare använt kunskaperna aktivt genom bombdåd i Sverige. Flatheten mot dessa nationalsocialister från svensk polis och rättsväsende har varit slående och upprörande. Sättet att tillämpa lagparagraferna om hets mot folkgrupp har varit så generösa mot dessa grupper att jag i likhet med juristen Peter Nobel kommit att tycka att dessa organisationer helt borde förbjudas.

Det har också funnits en fåtal våldsamma människor på vänstersidan. Elitistiska typer  som ansett sig ha rätten att använda våld och representera folkflertalet utan att vara valda. En sådan liten grupp var t.ex. den s.k. Revolutionära fronten som kroknade efter ett antal fängelsedomar för några år sedan och lades ner officiellt  2015.

Till sist har vi då de våldsamma och reaktionära anhängarna till det s.k. IS-kalifatet. Dessa har ju blivit aktuella på ett speciellt sätt då de tvingats återvända från de delar av Syrien och Irak som de invaderade. De flesta av dessa blev anhängare till IS i sina europeiska hemländer. Men nu vill många europeiska länder inte ta emot de slagna och infångade invaderande krigarna. Jag förstår de kurder och andra som stridit mot IS-krigarna och som är upprörda över detta. Naturligtvis är det dessa europeiska länders ansvar, på mer än ett sätt. Men hur ska de då ”tas emot”? Här verkar Sverige sticka ut. Samma flathet som den svenska staten visar mot nationalsocialister, samma flathet tycks gälla när det gäller deras tvillingar inom IS. Juridik är ofta svårt att förstå för oss som inte är jurister. Och jag vet att när man inte är insatt är det lätt att hamna i förenklade svar och åtgärder. Men i mitt huvud borde själva deltagande i det mordiska IS-kalifatet per definition vara straffbart oavsett hur en person deltagit i det. Att resa till ett annat land för att bidra till våld, död, all sorts förstörelse och extremt förtryck borde i sig vara straffbart. Det borde därför vara självklart att de som återvänder från dessa mördar-resor låses in under utredning av graden av deltagande i olika typer av mer specifika brott. Jag tar gärna emot argument mot detta.

I Sverige idag finns det en hel del personer och riktningar som med fog kan betecknas som extrema. Vänsterpartiet hör definitivt inte till dem. En del av dessa extrema finns däremot inom den svenska borgerligheten och måste bekämpas med argument så gott vi kan i mötet med andra människor eller från olika mer eller mindre starka rörelser eller alternativa medier. Några andra av de extrema är direkt och omedelbart farliga för oss andra här och nu. Mot dem räcker inte argument.

*När det gäller den israeliska apartheidpolitiken läs en bra genomgång i en artikel av professor Pär Salander i Västerbottens-Kuriren.