Åt vilket håll tittar vi mest, vi som lever i ett modernt klassamhälle som det svenska? Jag menar, ser vi mest dem som har det ungefär som vi själva, eller tittar vi uppåt eller neråt? Jag funderar på det efter att ha läst den senaste rapporten från LO om utvecklingen för maktelitens inkomster i förhållande till oss andra. Dessa rapporter som undersöker utvecklingen för ungefär 200 personer inom den ekonomiska, byråkratiska och demokratiska eliten och jämför dem med vanliga löntagare. Årets rapport som är den 19:e rapporten i ordningen heter Maktelit utan markkontakt. Den senaste som jag skrev om och kommenterade här på bloggen var den som kom för två år sedan.

Tyvärr känns det inte som så mycket nytt. Tyvärr för att jag ju gärna skulle ha sett att saker och ting inte bara fortsatte åt samma håll. Men lite också för att det på något sätt känns som om man läser samma rapport åter och åter, bara med lite mindre sifferjusteringar uppåt. Precis som i tidigare rapporter så kan vi se att den relativa klyftan fortsätter att öka. Makteliten har nu motsvarande 19,6 industriarbetarlöner, ”den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningens startår”. Och precis som förut är det främst den ekonomiska eliten som fortsätter att dra ifrån. Där var ökningen från 55,1 industriarbetarlöner år 2016 till motsvarande 59,2 industriarbetarlöner år 2017.

Informationen om dessa ökande klyftor i Sverige och i hela världen är ju numera minst sagt riklig. För att nämna några andra så har vi årliga rapporter från Oxfam eller (faktiskt) den globala storbanken Credit Suisse. Dessa ökande klyftor är så uppenbara att det emellanåt går att läsa om dem även i borgerliga dagstidningar eller organ som Veckans Affärer. Men det tycks inte hjälpa.

Nu är det ju dessutom inte bara så att klyftan ökar mellan de flesta och den ekonomiska eliten. Det är också så att de som har de lägsta inkomsterna halkar efter och blir fler. I LO-rapporten går man igenom olika sätt att mäta inkomstskillnader och klyftor i ett samhälle. På slutet av rapporten tar man upp att det också finns:

….inkomstspridningsmått som fokuserar på utvecklingen för de med lägst inkomster i befolkningen. Ett vanligt förekommande sådant mått är andelen av befolkningen med låg ekonomisk standard – ibland kallat andelen relativt fattiga. Med detta mått studeras andelen av befolkningen som har en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten i befolkningen.

Medianinkomsten är den inkomst som de flesta ligger kring. Enligt SCB var medianlönen år 2017 26 564 kronor i månaden. De relativt fattiga tjänade alltså istället under 16 000 i månaden. Enligt rapporten var det 14,9 procent av befolkningen som låg på dessa nivåer och som räknas som ”relativt fattiga” år 2017. Denna grupp har också ökat stadigt sedan 1995 då den var lite drygt 7 procent.

Så vartåt tittar vi mest? Naturligtvis ser vi mest dem som har det ungefär som vi själva på jobbet eller där vi bor. Men är det inte också så att det är lättare att se den ökande gruppen av fattiga än de rika som vi vet finns, men nästan aldrig stöter på. Och att döma av den politiska utvecklingen så verkar det som om alltför många –  ja en växande grupp av vanliga löntagare – tittar på de fattiga inte med solidariska ögon utan med ett ökat förakt. På något annat sätt kan jag inte tolka den tilltagande högervinden av hårdare tag, minskad medkänsla och politiskt beslutade piskor mot de fattiga i samhället. Att sparka neråt och kanske inte direkt slicka, men ändå blunda uppåt, tycks vara det som gäller för alltför många idag. Därför kan den rika eliten sitta lugnt och hånskratta åt alla oss som befinner sig där nere, långt bort från dem.

Alternativet måste vara en politik där alla ska med, ingen ska lämnas efter, och där den stora majoriteten av både låg- och medelinkomsttagare håller ihop om att kräva en omfördelning av samhällets rikedomar. De många mot de få. Det är vänsterpolitik helt enkelt. Annars lär det fortsätta som nu och åt samma håll.