När jag hör om Östros övergång till Bankföreningen –  en intresseorganisation för banker, finansbolag och bolåneinstitut –  då tänker jag på att det  bara var drygt ett år sedan som det socialdemokratiska partiets kriskommission publicerade skriften: Omstart för socialdemokratin.  Men ibland går det väldigt fort i politiken. I alla fall när det gäller att byta åsikt. Och den här skriften verkar inte direkt vara något som är intressant längre för det socialdemokratiska partiet. Men jag vill trots detta, eller snarare just därför, påminna om en central mening i denna skrift. Det är den där man säger att man ”inte är ett parti som andra” och att man tar ”sin utgångspunkt i de sociala konflikter som uppstår i ett samhälle..”

Det måste ju betyda att man anser att det finns verkliga klasskonflikter i vårt samhälle och att man utgår från dem i tanke och praktik. En konflikt mellan klasser har ju två sidor. Och eftersom man kallar sig arbetarparti och är en del av arbetarrörelsen så måste väl det betyda att man står på den stora majoriteten av arbetares och löntagares sida? De stora kapitalägarna står däremot på den andra sidan i denna sociala konflikt.

Om man företräder arbetarna så kan man göra det på olika sätt och med olika tankar. Om detta har det alltid stått en strid inom arbetarrörelsen. Det finns de som säger sig företräda rörelsen och arbetarklassen men kritiseras för att svika eller korrumperas. Men de är fortfarande ledare för och talar i arbetarklassens namn.

Men om man väljer att företräda de rika kapitalägarna, kan man då överhuvudtaget i någon som helst mening påstå att man tar sin utgångspunkt i samhällets sociala konflikter? Nej då brukar man inte heller påstå att det över huvud taget finns några sociala konflikter och definitivt inte att man själv skulle företräda något klassintresse.

Den 2 maj meddelades det att Thomas Östros – som förlorade sin position under Juholts ledarskap, men nu uttryckt varmt stöd för Löfven – i augusti ska bli ny vd för Bankföreningen, en intresseorganisation för banker, finansbolag och bolåneinstitut.

Detta att hoppa över till kapitalägarna har blivit allt vanligare inom den moderna socialdemokratin. För att nämna några: de f.d. socialdemokratiska finansministrarna Erik Åsbrink och Pär Nuder (Goldman Sachs och EQT), förre s-statssekreteraren Jens Henriksson (Stockholmsbörsen), Perssons statssekreterare Jan Larsson (Nordea), Sahlins statssekreterare Anna Helsén (SEB). Eller som Aftonbladet skrev om  Göran Persson själv:

Göran Persson har tjänat storkovan sedan han avgick som statsminister. Som styrelseproffs, konsult och talare har han blivit en miljonindustri.

Och naturligtvis byter man också åsikter när man både ska företräda den andra sidan och dessutom får mycket bättre betalt för att göra det.

Thomas Östros uttalade sig när han var ekonomisk-politisk talesperson för socialdemokraterna för bonusförbud i bankerna. Nu när han både tredubblar sin lön till 2,1 miljoner i årslön och ska företräda kapitalet säger han istället till Dagens Industri att ”detta var för flera år sedan” och när det gäller lönerna till bankernas verkställande direktörer:

Min grundläggande uppfattning är att ägarna får bestämma.

Så tydligt uttrycker han hur långt från grundläggande arbetarrörelsevärderingar han kommit. För är det något som alltid varit arbetarrörelsens grund så har det varit att ifrågasätta,  motsätta sig, begränsa eller demokratisera ägarmakten.

Men kanske är det så illa – med både Östros och de andra ”hopparna” – att de egentligen tyckt detta hela tiden? Äntligen kan de nu vara helt ärliga. För socialdemokratin borde detta vara ett problem. Och inte ett litet problem.

Media: SvD1,  SvD2, SvD3, Aftonbladet, DN

Bloggat: Schlaug

intressant