”Dålig stämning och lärare som vill sluta. Det är några av följderna av lärarlönelyftet”, kan man läsa i UNT. Liknande rapporter kan man hitta i lokaltidningar från andra platser i landet.

Vad är då ”lärarlönelyftet”? Så här beskrivs det på Skolverkets hemsida:

Lärarlönelyftet är en statlig satsning för att skolhuvudmännen ska kunna ge en löneökning till särskilt kvalificerade lärare, förskollärare och fritidspedagoger. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom förbättra resultaten i skolan. Medlen för Lärarlönelyftet, 3 miljarder kronor årligen, räcker till löneökning för cirka 60 000 lärare.

Det handlar alltså om ett massivt statligt ingripande i lönebildningen, där staten på förhand bestämmer att det bara är en minoritet som ska få ta del av satsningen.

Så här förklarar regeringen sin tanke med satsningen:

Den svenska skolan befinner sig i ett mycket allvarligt läge. Kunskapsresultaten har sjunkit under lång tid, ojämlikheten har ökat och lärarbristen är stor då alltför få vill utbilda sig till lärare.

När det gäller ojämlikheten så har ”Andelen elever som går i skolor med riktigt låga resultat  dubblerats sedan 2006”.

Regeringens lösning på detta är att eleverna ska möta ”skickliga och engagerade lärare”.

Redan här bör vi stanna upp och fundera. Med det resonemang som Fridolin och hans kollegor för fram här verkar det ju som om problemet med de låga resultaten beror på att lärarna som jobbar i dessa skolor inte är ”skickliga och engagerade”. Eftersom jag själv arbetat på skolor i fattiga förorter både i Stockholm och i Uppsala, så måste jag direkt säga att jag inte känner igen mig. Det är inte bara osant utan direkt oförskämt. Att sedan genomföra en satsning där majoriteten av de lärare som sliter mot dåliga odds inte får ett öre av satsningen, blir därtill som ett direkt hån.

För inte är det förekomsten av dåliga och oengagerade lärare som är huvudorsaken till den ökade ojämlikheten. Den beror istället på att den ojämlikhet som skapas av ökad bostadssegregation har förvärrats genom politiska beslut om fritt skolval och införandet av en skolmarknad som är den mest extrema i hela världen.

Den individuella löneutvecklingens väg

Nu råder dålig stämning på många skolor.

Den minoritet som fått ett påslag känner sig nog ofta ganska obekväma samtidigt som många inom majoriteten som inte fått något känner sig värderade som sämre. Knappast något som ökar arbetslust och glädje.

Men denna utveckling bort från kollektiv lönebildning – där en fackförening slåss för hela kollektivet istället för att lämna medlemmarna ensamma och splittrade mot arbetsgivarna – påbörjades för många lärare redan 1996 då tariffsystemet – där lönen sattes efter anställning och år i yrket – avskaffades. Lärarförbundets ledning drev idén att individuella löner och ökad lönespridning istället för kollektiva höjningar skulle förbättra lärarnas löner. I Kommunal genomfördes detta redan 1993. Och på den vägen är vi nu. En väg i utförsbacken.

Det finns många argument mot individuell lönesättning. Här är några:

1. Man kan ifrågasätta om cheferna har förmåga att sätta ”rätt lön” och det är svårt att skapa objektiva kriterier för individuell lön.
2. Cheferna får också större makt och de anställda blir tystare och räddare.
3. Samarbete och arbetsgemenskap missgynnas.
4. Den genomsnittliga löneökningen blir snarare lägre för kollektivet.

”Förstelärare”

En fortsättning på det ”individuella tänkandet” kring lön var införandet av ”förstelärare” som genomfördes av den förra regeringen. Trots att mycket kritik riktats mot det hafsiga genomförandet av denna ”reform” – läs till exempel den utvärdering som Statskontoret gjorde på regeringens uppdrag där det också framgår att hälften (51 procent) av de lärare som har svarat på Statskontorets enkät är ganska eller mycket negativt inställda till ”karriärstegsreformen – så går Fridolins regering ändå vidare med samma politik.

Idén om konkurrens mellan de arbetande i ett företag är naturligtvis normal borgerlig ideologi. Därför är det både välkommet men samtidigt också lite märkligt att läsa kritik mot ”lärarlönelyftet” på en del liberala ledarsidor.

Men det är inte en ideologi som har stöd i forskning och erfarenhet. Tanken att löneskillnader och konkurrens mellan medarbetare i ett företag skulle vara bra för verksamhetens resultat avvisas till exempel av den amerikanske företagsekonomen Jeffrey Pfeffer. Han menar att man här blandar ihop konkurrens och motivation.

Ja, nog har de ställt till det både i den förra och den nuvarande regeringen. Man skulle önska att det gick att bara kasta detta idiotiska beslut i papperskorgen. Men tyvärr kommer det nu vara ännu längre att gå för att komma tillbaka till det som en gång var bra med den svenska skolan. Vägen dit måste handla om att återupprätta förståelsen för uttrycket Tillsammans är vi starka, vilket får illustreras med denna häftiga bild:

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om skolan