Ångvälten av hyreshöjningar fortsätter att rulla över hyresgästerna, här i Uppsala liksom i andra delar av landet. Tidigare är det boende i Kvarngärdet och Gränby som drabbats av hyreshöjningar som drivit iväg många människor. Hyresgästerna har fått kämpa för att få något som helst inflytande över innehållet i renoveringen. Efter renoveringarna och de nya rekordhyrorna har omfattande slarv och fusk uppdagats i lägenheterna.

Nu är det de boende i Eriksberg här i Uppsala som drabbas. I Lågberget i Eriksberg ägs fastigheterna av bolaget Rikshem (tidigare Dombron) som är ett av de största bostadsbolagen i Sverige. De äger fastigheter för 27 miljarder och intäkterna från hyror var förra året 1,7 miljarder kronor. Överskottet från fastighetsdriften var 950 miljoner kronor.

I Eriksberg kräver nu Rikshem att få höja hyran med mellan 70 – 85 procent i samband med de renoveringar som behövs. Samtidigt som förhandlingarna pågår med hyresgästföreningen skickar Rikshem brev till de boende där man vill att de ska skriva på att de accepterar renoveringarna. För att sätta extra press lovas de som skriver på förtur till att flytta till mindre lägenheter. Ett klassiskt sätt att ställa utsatta människor mot varandra.

Alla dessa, flera hundra tusen lägenheter  i hela landet, som byggdes under det s.k. miljonprogrammet 1965 – 1974 behöver renoveras. Men kan det vara rimligt att de som bor i lägenheterna nu ska betala hela denna kostnad? Borde inte pengar ha avsatts för det under alla dessa decennier? Borde inte staten gå in och subventionera en del också, så som man gör med Rotavdrag och ränteavdrag för andra boendeformer?

Från den 1 januari 2011 gäller en ny lag för de allmännyttiga bostadsbolagen: Allbolagen (Lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag 2010:879). Enligt Boverket innebär den här nya lagen att:

”bolagen ska driva verksamheten enligt affärsmässiga principer med normala avkastningskrav.”

Att de som driver bostadsbolagen inte tycker att de då behöver ta hänsyn till hyresgästernas intressen eller behov, ska man nog inte bli förvånad över. Allt kan försvaras med ”affärsmässigheten”. Lika naturligt är det väl då också att dessa höga chefer ser till att få ut så mycket som möjligt för egen del. Under hösten 2015 kunde Dagens Industri avslöja att Rikshem betalat ut 60 – 70 miljoner kronor i ränta och vinstutdelning till fyra toppchefer i bolaget. En av dem var socialdemokraten Ilija Batljan – han med ”Butlerbidraget”, om ni minns? Den bakgrunden gör inte det hänsynslösa beteendet mot hyresgästerna mindre osmakligt. Överhuvudtaget är det något extra snuskigt med att det just är Rikshem som beter sig på detta ”affärsmässiga” sätt mot sina hyresgäster. Rikshem ägs nämligen av staten genom fjärde AP-fonden tillsammans med det folkrörelseanknutna försäkringsbolaget AMF. Men uppenbarligen är det inte medborgarna (i staten) eller ägarna (i AMF) som styr, utan de vinstgalna direktörerna.

Naturligtvis bör man inte acceptera sådana vansinniga och orättvisa hyreshöjningar. Förhoppningsvis kommer de boende försvara sina hem och sin rätt att bo på samma sätt som boende i Gränby gjort tidigare. Det man vann då var bland annat ett visst inflytande över nivån på renoveringarna något som bostadsbolagen annars motsatte sig.

Men det behövs också en annan politik. En politik för bostadsbyggande och stöd till hyresrätten. En helt annan politik och inte den icke-politik som innebär att man ska lita ännu mer på ”marknadskrafterna”. Med marknadens logik går det naturligtvis att få bort alla köer om det bara är plånbokens storlek som får styra. Men bostaden borde vara en mänsklig rättighet för alla. Som forskarna Lind och Lundström skrev i boken ”Bostäder på marknadens villkor” så har Sverige de senaste två decennierna ”successivt har kommit att bli en av de mest liberala marknadsstyrda bostadsmarknaderna i västvärlden”. Samma sak tas upp av Maria Linder från Hyresgästföreningen i en artikel i Dagens Samhälle:

Hyresgästföreningen har med hjälp av Ernst & Young undersökt statligt stöd för byggande i sex länder inom EU. Slutsatsen i rapporten är entydig. Samtliga undersökta länder; Frankrike, Österrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland, har – till skillnad från Sverige – olika former av statliga stöd för att stimulera produktion av hyresrätter och en tydlig statlig bostadspolitik.

Det behövs även här. En annan statlig politik som låter hyresgästerna bo kvar och som ser till att byggandet kommer igång för alla unga som behöver någonstans att bo.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om hyreshöjningar, hyreskamp.