Dagen efter att jag skrivit lördagens blogg läser jag Karin Pettersson i Aftonbladet som också kommenterar samma ämne. Hon är som alltid mycket bra. Bara rubriken: ”Fler måste fatta hur lite de rikaste betalar i skatt”, går ju helt att instämma i.

Hon tar också upp den eftersläpning i medvetandet som gör att vi ännu inte fått något uppror, nämligen:

..fortfarande lever många svenskar – och ännu fler människor i utlandet – med en i dag helt falsk berättelse om Sverige som ett jämlikt och solidariskt land. Vi tror helt enkelt inte att det vi ser kan vara sant, eftersom den nostalgiska storyn om gårdagen är för stark.

Kanske är det dags för en nationell upplysningskampanj om vilka vi egentligen är?

Däremot tar hon inte upp en av de funktioner som rasismen har: att peka åt ett annat håll, att hitta syndabockar och sparka neråt istället för för att gör uppror. Det är den förändring som SD har lyckats med i det svenska samhället och där alltför många andra partier följt efter.

En läsare uppmärksammade mig på finansministerns kommentar till uppgifterna om hur de rika dragit ifrån. Ministern skrev till SVT att:

Allt för stora klyftor i ett samhälle riskerar att skapa spänningar men i Sverige har vi en fördelningspolitik, inklusive tillgång till välfärdstjänster, som gör att vi håller ihop. Det verkliga problemet är fattigdom och utanförskap.”

Låt oss minnas att den moderata ministern ser risker med ”allt för stora klyftor”. Uppenbarligen är de ännu inte tillräckligt stora. Frågan är när de blir för stora för högern?

Det är också märkligt att höra en moderat finansminister och välfärds-slaktare använda ordet ”fördelningspolitik”. Men ministern är ju nöjd med den existerande ”fördelningspolitiken” samtidigt som hon säger sig se ”fattigdom och utanförskap.” Jag har svårt att förstå hur ministern får det att gå ihop. En av grundidéerna med omfördelning och välfärd är ju att inga ska vara fattiga eller utanför.