Jag har ett barndomsminne från en sommar när vi är i Norge – min pappas födelseland. Vi är på huvudgatan Karl Johan i Oslo. Det ska köpas mjukglass. I affären där vi ska köpa glassen är en tysk. Tysken är i samma ålder som min pappa. Jag begriper inte vad han säger, men han är ganska högljudd. Plötsligt får min pappa spader och börjar råskälla på tysken. Han säger saker som att ”ni” ska inte komma här och gapa, ”det fick vi nog av under kriget”.  

Som bakgrund måste sägas att min pappa var motståndsman under kriget och den tyska ockupationen. Han kom till Sverige och Stockholm genom ett kuriruppdrag 1944. Där träffade han min mamma. Men det är en annan historia. Poängen är att min pappa upplevt saker under kriget som framkallade dessa känslor. Samtidigt vet jag också att han i sitt huvud egentligen skilde på nazisterna och den tyska krigsmakten å ena sidan och det ”tyska folket” å andra sidan. Att han egentligen inte ville dra alla tyskar över en kam. Speciellt inte så långt efter kriget. Däremot minns jag att han berättade att en erfarenhet från ockupationen var att det inte gick att övertyga några tyska soldater om att de gjorde fel. Det var en ”naiv” förhoppning han och andra haft. Men det ändrar inte att det var felaktigt att generalisera om tyskar.

Hans reaktion mot en för oss okänd tysk var kanske (även då 17 år efter krigsslutet) begriplig. Men däremot ändå felaktig. Vi får aldrig göra något folk till totala och opåverkbara skurkar, som om den ondska som utförts i deras namn vore en del av deras DNA. Det är ju det sättet att tänka som utmärker alla rasister. De kletar på en hel grupp av människor, eller ett helt folk, egenskaper som de ogillar. Egenskaper som gör att dessa människor bör förintas, avskiljas, hållas nere, förflyttas eller förhindras att komma ”hit till oss”.

Solidaritet eller splittring

Men många av dem som upplevt förtryck och ondska från delar av ett annat folk har omvandlat detta till motvilja eller hat mot hela detta folk. Säkert var det många norrmän som länge efter kriget hade svårt för tyskar. På samma sätt var det säkert i många andra länder som ockuperades av Tyskland under andra världskriget. Jag har också stött på det bland kroater och bosnier i förhållande till serber efter Jugoslavienkrigen. Likaså bland ukrainare i förhållande till ryssar. Även i dessa fall begripliga men felaktiga reaktioner. Kanske ännu mer begripliga när så många ryssar tycks svälja Putinregimens lögner. Men ändå felaktiga slutsatser om ett helt folk och dess oföränderlighet. Felaktiga i förhållande till att på sikt nå lösningar. Verkliga lösningar. Lösningar som innebär att rasismen inte lever vidare eller att nya förtryckare tar över. Om vi inte tror att det ryska folket en dag ska lyckas resa sig mot oligarkerna och Putin-typerna så ser det mycket mörkt ut. Då blir fortsatta krig och kuvandet av hela folk den enda vägen framåt. Det kan aldrig vara socialisters perspektiv.

Palestinierna och Palestinarörelsen

Det palestinska folkets gemensamma lidande började med upprättandet av staten Israel. Idag är detta värre än någonsin på såväl Västbanken som Gaza. Snart finns inte längre ord nog för att beskriva det avskyvärda folkmord som pågår. I denna situation och efter så många år vore det konstigt om inte också palestinier gjorde denna sammanblandning mellan staten Israel och det judiska folket. Begripligt men ändå lika felaktigt och skadligt i förhållande till möjligheten att på sikt nå en lösning där alla (!) kan vara fria ”mellan floden och havet”

Den fastlåsta och fördomsfulla synen på ett helt folk kallas ibland rasism. När denna form av rasism riktas mot judar så har den kommit att kallas antisemitism. Ett egentligen lite konstigt ordval eftersom även araber är semitiska folk. Men det är ett etablerat uttryck och nog så viktigt att känna till både vad gäller historia som uttrycksformer.

För de palestinier som dagligen blir illa behandlade av bosättare eller den israeliska statens våldsapparat är det naturligtvis inte lätt att känna förtroende för judiska israeler. I den Oscarsbelönade filmen ”No Other Land” (kan ses på SVTplay) kan vi märka det i ett kort inslag. Filmen är gjord av två israeler och två palestinier. Den ene av de två palestinierna: Hamdan Ballal, uttrycker vid ett tillfälle en tydlig skepsis mot den ena av de två israelerna. Han litar inte riktigt på honom. Det är inte konstigt att palestinier blir fientliga ”mot judar” när de bara möter judar som misshandlar, förstör deras hem eller dödar deras nära. Och det faktum att en så stor del av israelerna sluter upp bakom förtrycket gör det inte lättare. Men när det övergår i fientlighet eller fördomar mot ett helt folk så är det fel ändå.

Men låt mig – innan jag fortsätter – upprepa: antisemitism betyder fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Jag har skrivit ganska utförligt om det tidigare (läs gärna). Däremot är varken kritik mot staten Israel, ifrågasättande av den koloniala apartheidstaten Israel eller kritik mot judendomen som religion på något sätt antisemitism. Det är sant oavsett hur mycket den israeliska regimen, det svenska borgerliga etablissemanget eller dess journalister försöker framställa det så.

Många palestinier lever idag i Sverige för att de tvingats fly den israeliska ockupationen. Jag möter dem varje vecka på demonstrationerna. De känner till vad som hänt deras föräldrar, far- och mor-föräldrar eller andra släktingar. De känner till vad som händer familj och släktingar idag. De känner till, ännu bättre än genom bara medier, hur deras släktingar och vänner behandlas av staten Israel. Ändå har jag inte stött på några uttryck för verklig antisemitism i de demonstrationer med flera hundra deltagare som organiserats av Palestinska Folkets Förening i Uppsala.

Antisemitismen tar sig också uttryck i stereotypa föreställningar, myter eller bildspråk. Andra typer av rasism har också sådana uttryck. Tänk på fördomar eller bilder av svarta, romer, muslimer eller olika ursprungsfolk. Ja, vi kan även tänka på hur tyskar och ryssar skildrats i många Hollywood-filmer. När det gäller just antisemitiska bildliga uttryck så har jag tidigare skrivit även om det, till exempel uttryck inom den europeiska kristna kyrkan, historiskt och i nutid.

Vi som känner oss som en del av den svenska palestinarörelsen måste naturligtvis vara mycket uppmärksamma på allt som kan tolkas som antisemitism, även när det gäller bildspråk. Och att inte använda oss av det själva. Vi ska inte inte på något sätt hjälpa det borgerliga pro-israeliska etablissemanget att angripa den svenska palestinarörelsen. Inte ens en fjäder ska vi ge dem. De kommer fortsätta ljuga. Men vi ska inte hjälpa dem.

Men när, eller om, de hittar en sådan fjäder och gör den till en hel hönsgård, då ska vi inte omedelbart vika ner oss. Vi ska istället fundera över om de som gett våra fiender en fjäder, gjort ett misstag av okunnighet eller slarv. Eller om de aktivisterna verkligen var/är riktiga antisemiter. Det är en bedömning av om de är vänner eller fiender. Och den behandlingen och det bemötandet måste vara helt olika beroende på vilken bedömning vi gör. Fiender är fiender. Vänner ska behandlas som vänner, även när de gör fel.

Naturligtvis ska vi inte sprida några typer av fördomsfulla bilder. Inte av och mot några folk eller grupper. Det är fel i sig och det skadar den nuvarande rörelsen.

Samtidigt är det förskräckligt att numera betrakta så många av dem som kan nå ut med skrift och tal i olika medier. Se hur mycket kraft de lägger ner på att ljuga om eller söka fel i rörelsen för solidaritet med det palestinska folket. Jämför det med deras ursäktande eller tystnad inför ett faktiskt pågående folkmord.