Det är inte lätt att känna hopp i förhållande till den allt värre klimatkatastrofen. Det finns hur mycket information som helst om hur allvarligt läget är. Sådant som att år 2024 väntas bli det varmaste året någonsin (enligt EU:s klimattjänst Copernicus) eller att fossila koldioxidutsläpp ökar med 0,8 procent i år, snabbare än de senaste tio årens medeltillväxt. Om detta och liknande finns hur mycket som helst att läsa. Men ofta känns det svårt att ta in. Vi vet ju redan hur illa det håller på att bli. Vi vet att vi därför måste sluta använda fossil energi och gå över till förnybara energikällor. Men klyftan, mellan vad vi vet – tack vare forskning och vetenskap – och vad som faktiskt görs, är avgrundsdjup.

I USA – ett av de länder som släpper ut mest växthusgaser i världen, både som land och räknat per invånare – har man just valt ett monster till president som fullständigt förnekar kunskapen om farorna med jordens uppvärmning och att den är orsakad av den fossila energin. Då han var president förra gången avfärdade han detta som en ”stor bluff”, drog landet ur Parisavtalet och satsade på kol- och gruvindustrin. Nu lovar han att borra efter mer olja.

Och här i Sverige har vi våra små trump-nissar, som i praktiken leds av det parti som har mest gemensamt med Trumps rörelse i USA vad gäller rasism, nationell inskränkthet, förakt för vetenskap och auktoritära tendenser. De gör allt vad de kan för att sabotera klimatomställningen och har gjort även Sverige till ett av de bakåtsträvande länderna.

I detta läge behövs uppmuntrande information. Har den styrande Tidö-regeringen verkligen stöd hos den svenska befolkningen eller är vi kanske lite bättre än vad de flesta politiker tycks tro (och grunda sin vindflöjel-politik på)?

En studie från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar faktiskt på en ljusare bild.

Varje år sedan 1986 ställer SOM-institutet frågor till Sveriges befolkning på tema Samhälle, Opinion och Medier. Undersökningarna skickas varje höst ut till mer än 30 000 slumpmässigt utvalda personer i Sverige. I den nationella SOM-undersökningen 2023 (utgiven som forskarantologi under namnet Inferno) finns ett kapitel där tre forskare har undersökt den svenska befolkningens syn på ”mer långsiktiga gröna visioner som förts fram av klimatrörelsen samt i vilken mån stödet skiljer sig mellan olika grupper”.

Forskarna skriver:

I motsats till den gängse bilden av politisk polarisering kring klimatfrågor visar vår analys ett påfallande starkt stöd för merparten av visionerna, däribland global omfördelning av resurser, ekomodernism och deltagardemokrati.

Mer omdebatterade visioner – såsom de om nerväxt och klimatteknokrati – stöds dock främst av kvinnor, av dem som oroar sig för klimat-förändringar, av sympatisörer till vänsterorienterade partier och av klimatengagerade personer.

Forskarna lät de intervjuade ta ställning till dessa sju olika ”klimatvisioner”:

Ekomodernism/teknikoptimism: Levnadsstandarden fortsätter höjas genom att den fossilfria energiproduktionen har byggts ut och helt har ersatt fossila bränslen.

Nerväxt: människor arbetar mindre har råd med färre saker och har mer tid för gemensamma aktiviteter och personlig utveckling.

Klimatteknik-teknokrati: Alla beslut som fattas av riksdag och regering följer riktlinjer för antagna av klimatexperter.

Deltagardemokrati: Diskussioner och beslut om viktiga samhällsfrågor organiseras på ett nytt sätt som stärker medborgarnas inflytande jämfört med i dag.

Global omfördelning av resurser: världens ekonomiska resurser har omfördelats så att allas grundläggande behov tillgodoses på ett hållbart sätt.

Lokal självhushållning: majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och producerar själva den mat och energi de behöver.

Expansion av (juridiska) rättigheter: samhället erkänner inte bara människors utan även djurs och ekosystems rättigheter vilket sätter tydliga gränser för användningen av naturresurser

Hur svaren fördelade sig framgår av denna bild:

Således tycker 83 procent av de tillfrågade att en global omfördelning av resurser vore mycket (34%) eller ganska (49%) önskvärt. Bara 16 procent är emot detta i olika grad.

78 procent tycker att rättigheter för djur och ekosystem är viktiga.

Visserligen var det färre (som forskarna skrev i citatet ovan) som stödde tanken på nerväxt, men 18 procent tycker det är mycket önskvärt och 43 procent ganska önskvärt, alltså ändå 61 procent som är mer eller mindre positiva till denna vision.

När det gäller individuella val så är det också 43 procent som under de senaste tolv månaderna avstått att köpa tjänster eller produkter av klimatskäl. Se bilden:

Det framgår också att ”kvinnor är mer benägna än män att ändra sin konsumtion av klimatskäl”.  Även generellt är enligt studien stödet för många av klimatvisionerna större bland kvinnor än bland män. Stödet är störst i åldersgruppen 65–90 år.

Mindre förvånande är att:

Vad gäller partisympatier är det allmänna mönstret att Vänsterpartiets och Miljöpartiets sympatisörer stödjer klimatvisionerna i störst utsträckning, medan Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas sympatisörer stödjer dem i minst utsträckning. Övriga partiers sympatisörer återfinns oftast däremellan.

Ändå blir den sammanfattande slutsatsen positiv:

I detta kapitel har vi visat att det finns ett starkt stöd bland medborgarna för klimatrörelsens visioner om ett fossilfritt samhälle. Sex av sju visioner – alla utom lokal självhushållning – uppfattades som önskvärda av över hälften av de svarande. Det faktum att medborgare från olika politiska läger och befolkningsgrupper brett sluter upp bakom de flesta visionerna tyder på en utbredd beredvillighet att ställa sig bakom mer eller mindre omfattande samhällsförändringar för att motverka den globala uppvärmningen.

När vi känner en hopplöshet inför de flesta politiska ledare så ger detta faktiskt hopp. Att det enligt studien finns en ”utbredd beredvillighet att ställa sig bakom mer eller mindre omfattande samhällsförändringar för att motverka den globala uppvärmningen” visar att en annan politik och andra ledare vore möjligt. Uppgiften består i att omvandla detta. Att få till rörelse som förändrar politiken eller för fram nya politiska ledare.