Om ni tar ut Saddam, Saddams regim, garanterar jag er att det kommer att få enorma positiva efterklanger i regionen. Och jag tror att människor som sitter precis intill i Iran, unga människor och många andra kommer att säga att tiden för sådana regimer, av sådana despoter är borta.

(tal av Netanyahu inför USA:s kongress innan Irakkriget 2002)

Så talade alltså Netanyahu 2002. Det var i ett tal där han också påstod att Irak höll på att utveckla kärnvapen. Sådana vapen som alla vet att Israel har men som aldrig erkänns av staten israel.

Netanyahu ljög ihop med de andra hökarna i USA om massförstörelse och förordade det angrepp på Irak som sedan genomfördes. Nu vet vi både att de ljög om anledningarna till kriget och att kriget blev en total katastrof ur alla synvinklar. I kriget dödades 1,2 miljoner irakier. I kaoset och sönderfallet växte också IS fram, en ny extrem rörelse som satte skräck i flera länder i området och i resten av världen.

Världen blev inte säkrare och jag tror inte heller att Israel blev en säkrare plats att leva på.

Gaza

Oxfam skriver om situationen att ”under det senaste året i Gaza har fler kvinnor och barn dödats av den israeliska militären än under ett år i någon annan konflikt de senaste 20 åren.

Oxfam skriver vidare:

…att Israel har träffat civil infrastruktur i Gaza en gång var tredje timme i genomsnitt sedan kriget började. Förutom den sex dagar långa humanitära pausen i november förra året, var det bara två dagar på hela året utan bomber.

Man beskriver det som

…en nivå av förstörelse som är ett tecken på Israels oproportionerliga användning av våld i förhållande till militära mål, och ett misslyckande att skilja på militära mål och civilbefolkningen. Den israeliska militären har obevekligt riktat in sig på infrastruktur som är oumbärlig för civilas överlevnad. Civila har tvångsförflyttats dussintals gånger till så kallade ”säkra zoner” som inte lever upp till humanitära åtaganden och som också regelbundet har bombats eller attackerats.

Massmördandet och massförstörelsen i Gaza fortsätter varje dag samtidigt som Israel angriper Libanon, Syrien och Jemen.

Men den som måste använda sådant massivt våld för att känna sig säker kommer aldrig att känna sig riktigt säker. Världen har inte blivit säkrare och Israel har inte heller blivit en säkrare plats att leva på.

Libanon

Som en följd av Israels folkmord i Gaza började Hizbollah i Libanon skjuta raketer in i norra Israel. Israel angriper nu som man säger Hizbollah. Som vanligt är proportionerna mellan skadorna inne i Israel och Israels ”svar” ojämförbara. Denna gång har nu över tusen människor dödats, tusentals skadats och 1 miljon fördrivits från sina hem i Libanon.

Det är inte första gången som Israel angriper Libanon. 1982 – under det inbördeskrig som rasade i Libanon – invaderade Israel med stridsvagnar, flyg och granater. Libanesiska byar och palestinska flyktingläger angreps. Hizbollah, som Israel nu vill förinta, bildades då, delvis som ett resultat av Israels aggression mot Libanon.

Från 1985 till 2000 ockuperade Israel södra Libanon.

2006 attackerade Israel Libanon i 34 dagar, dödade över 1000 libanesiska civila och förstörde civil infrastruktur.

Hizbollah har helt säkert försvagats på flera olika sätt denna gång. Men kommer det leda till att Israel kan känna sig säkrare?

När Israel dödade Hamas ledare Haniyeh (i Iran!) och nu Hizbollahs ledare Nazrallah i Libanon innebar det enligt ”krigets logik” att den iranska regimen kände sig mer eller mindre tvungen att på något sätt slå tillbaka. De skickade robotar mot Israel. Detta trots att de förmodligen inte ville det då Israel med USA i ryggen är en mycket mäktigare motståndare. Jämfört med förödelsen i Gaza eller i Beirut var resultatet av Irans anfall mer symboliskt. Israel – med hjälp av USA – sköt ner de flesta robotarna. Och en person (en palestinier i Jeriko) dödades. Inga dödade israeler eller någon allvarlig förstörelse har rapporterats.

Om Israel svarar på sitt vanliga sätt, med ett våld vars resultat inte står i någon som helst proportion till de egna skadorna, så är det svårt att överblicka konsekvenserna.

Förmodligen tänker de på samma sätt som Netanyahu gjorde år 2002. Inget tyder på att de dragit några slutsatser eller ser andra möjligheter än att ytterligare trappa upp våldet.

Världen kommer inte bli en säkrare plats denna gång heller. Och, bortsett från på kort sikt, så tror jag inte heller att medborgarna i den nuvarande staten Israel kommer känna sig verkligt mer säkra.

Israels statsledning eller majoriteten av dess folk tycks inte vara i stånd att bryta denna logik av ökat förtryck och ständigt mera våld.

Några som skulle kunna förändra detta är de makter som påstår att de står bakom ”en regelbaserad världsordning” men samtidigt förser Israel med alla dess vapen. Som Oxfam skrev:

Inflytelserika aktörer i det internationella samfundet har inte bara misslyckats med att hålla Israel ansvarig, de är också medskyldiga i grymheterna genom att ovillkorligt fortsätta förse Israel med vapen.

USA är Israels främsta vapen-leverantör. Dessutom har USA för närvarande 43 000 militärer i området och mer än ett dussin krigsskepp. Se bild:

Den svenska regeringen riktar aldrig någon kritik mot USA och har inte heller krävt att vapenleveranserna upphör. Den svenska regeringen har också samma okritiska attityd till den israeliska regeringen. När vår nya utrikes-minister kommenterade Israels massiva angrepp på Libanon sa hon bara att ”läget var allvarligt” (utan att benämna angriparen) och att svenska medborgare borde lämna. Men när Iran genomförde sin attack mot Israel då såg hon ”mycket allvarligt” på och pekade ut just ”Irans eskalering”.

I vår regerings ögon eskalerar aldrig Israel, de bara ”svarar”. Men Israels ”svar” kommer aldrig leda till varken fred eller säkerhet. Det kan bara rättvisa för palestinierna och ett slut på dödandet göra. Den militärt överlägsna ockupant-staten måste ta de första stegen. Ockupation, apartheid, bosättningar och rasism måste avvecklas.