Att vara bra kompis med USA är inte fel när det handlar om krig
arméchef Karl Engelbrektson
För mig låter ovanstående uttalande av Sveriges arméchef ungefär som ett barn som på skolgården tycker det är bra att vara kompis med den värsta slagskämpen och mobbaren.
Sveriges regeringar har under hela efterkrigstiden varit ”smygkompis” med USA. Samtidigt som Sverige var neutralt och alliansfritt och åtminstone under Vietnamkriget kunde markera mot USA så fanns det ett samarbete i det fördolda.
Men nu är alla skrupler kastade över bord. I DN kan vi läsa om att militära styrkor från USA numera övar ”i stort sett varannan vecka” i Sverige. Än så länge är det i form av flyg, fartyg och marinkårsförband. Men enligt general Darryl Williams, chef för USA:s och Natos arméstyrkor i Europa, så kommer ”även USA:s armé att öva här”.
Denna tilltagande militära aktivitet från USA i Sverige har också reglerats i ett avtal som går under namnet Defence Cooperation Agreement (DCA). Detta avtal är en komplettering av tidigare uppgörelser. Det ska bland annat ”öppna dörrarna för att lagra amerikansk försvarsmateriel i Sverige i fred. I en kris eller i ett krig ska förstärkningar från USA snabbare kunna sättas in här”. Avtalet handlar också om USA-soldaters ”juridiska status i Sverige”, alltså ”vad som ska gälla om till exempel gästande amerikansk militär personal skulle göra sig skyldiga till brott på svensk mark”. Uppenbarligen ska andra lagar kunna gälla för dessa soldater än för svenska medborgare eller andra utlänningar som vistas i Sverige.
Ifall man tycker att allt detta är helt naturligt och jättebra, eller att det är dåligt, beror på hur vi ser på USA som politisk, ekonomisk och militär makt i världen. Den nuvarande regimen i Ryssland har förvisso imperieplaner, krigar mot grannlandet Ukraina och hotar andra grannar. Regimen i Kina har också ambitioner att bygga ett imperium och de arbetar också för att utvidga sin ekonomiska, politiska och militära makt utanför sina egna gränser. Men USA intar fortfarande ensamt (efter Sovjets sammanbrott) rollen som dominerande imperium i världen. USA gör det genom sin ekonomiska och militära makt. Denna dominerande ställning har USA haft efter andra världskriget. En mycket stor del av jordens folk, länder och rörelser för nationell eller social frigörelse har fått uppleva det. De som är glada för USA:s ökade militära roll i Sverige har alltid sett USA:s ingripanden runt om i världen som en kamp för demokrati. Men det är en grundfalsk bild. Den enda ”princip” som väglett USA:s alla ingripanden har varit att slå vakt om de stora USA-bolagens intressen och att bevara det egna imperiet. Givetvis har USA också varit och är i konflikt med olika mördar-regimer. Men oftare har man lierat sig med och stöttat de värsta mördar-regimer. För lite drygt ett år sedan återgav jag en sammanställning av siffror från det USA-baserade forskningsinstitutet Freedom House där det framgick att ”74 % av världens icke-demokratiska nationer stöds militärt av USA”. De resterande icke-demokratiska var de som var utsatta för sanktioner.
USA har en roll som ledande imperiemakt i världen. Men det är väl ändå en demokrati? Ja i vissa avseenden är USA det. Men förutom att landet med ”Trumpismen” gått i en allt mer auktoritär riktning så har det alltid funnits mycket allvarliga brister i den form av demokrati som finns.
Att liera sig med den starkaste mobbaren på skolgården kan framstå som ett sätt att komma undan. Men det leder till att du själv blir en del av mobbandet. Det gör inte heller skolgården till en säker och bra plats för de flesta. I princip tror jag det är samma sak med utrikespolitiken:
Vi blir inte säkrare för att vi lierar oss med supermakten USA.
Istället bidrar vi till att öka spänningarna både i världen och i vårt närområde.
Vi tvingas också bli delaktiga i sådant som bidrar till ett stärkande av supermakten och dess ingripanden.
Krig är någonting som USA verkligen ägnat sig åt. Men, sedan inbördeskriget, bara utanför sina egna gränser. Därför har arméchefen fel. Framförallt i krig ska vi inte vara kompis med USA.