Politiska etiketter är ofta inte särskilt klargörande när man vill veta vad de står för eller vad de innehåller. Så har ju till exempel många partier ordet ”demokrati” med i sitt partinamn, trots att det är ett begrepp som rymmer många former och tolkningar. Dessutom kan det i en del fall också finnas välgrundad anledning att undra ifall det inte handlar om falsk varudeklaration.

Ändå kommer vi inte undan etiketterna. De flesta som på något sätt identifierar sig med arbetarrörelsen har alltid kallat sig socialister, oavsett hur långtgående förhoppningar eller planer de hade vad gäller att förändra det nuvarande samhället. En del kallade sig, som till exempel Olof Palme, för demokratiska socialister. Eftersom jag anser att en socialism som inte är demokratisk knappast kan kallas socialism så har jag alltid haft lite svårt för det begreppet. Det är ju som att säga att de diktatursamhällen som fanns i öst förtjänade beteckningen ”socialism”. Men jag förstår det som en avgränsning mot dessa hemska erfarenheter.

Häromveckan lyssnade jag på ett radioprogram där två professorer pratade om vad som menas med ”socialism”. Det ingick i en serie som handlade om de olika ideologierna som konservatism och liberalism. Jag har nu glömt vad de sa. Men jag minns att jag tänkte att de punkter de tog upp inte var de som jag själv skulle ta upp. Så jag funderade vidare på varför jag (fortsätter att) kalla mig socialist.

Varför socialist?

När jag funderade på saken så kom jag på åtminstone tre anledningar till att jag kallar mig socialist. Det finns naturligtvis fler argument. Och andra kan ha andra vinklar. Det här är i alla fall det jag tänker:

1. Jag är socialist därför att jag vill se ett samhälle där inte jakten efter maximal vinst dominerar samhällsutvecklingen.
2. Jag är socialist därför att jag är mot klassamhället.
3. Jag är socialist därför att jag vill att demokratin ska utvidgas till områden som nu står utanför demokratisk kontroll.

Kritik av kapitalismen

Utgångspunkten för socialister är en kritik av det kapitalistiska samhället. Om detta samhälle finns det en mängd analyser och teorier ända sedan Karl Marx och fram till idag. Tanken har varit att ersätta kapitalismen med ett samhälle som man kallat socialistiskt. Det har i huvudsak lett till två olika ”spår”. Ett spår som började genomföras i delar av Västeuropa med välfärdssamhällen med en stark offentlig sektor och där kapitalismens värsta avarter tyglades. Ett annat spår som genomförts i Östeuropa eller i fattiga länder utanför Europa, till exempel Kina, där visserligen kapitalismen avskaffades men ersattes av nya makt- och privilegiestrukturer och förtryck av folkflertalet.

Båda dessa spår har misslyckats. Välfärdssamhällena i Västeuropa har misslyckats med sina ökade klassklyftor och kapitalintressenas inträngande i den offentliga sektorn. De odemokratiska och orättvisa planekonomierna brakade samman i Ryssland och öststaterna och ersattes av rövarkapitalism och oligarkmakt. I Kina ersattes systemet med ren kapitalism fast under någon sorts statlig kontroll och med kommunistpartiet kvar vid makten.

Det finns alltså skäl till att det inte är så enkelt eller självklart att säga vad som menas med socialism. Dels har vi dessa misslyckanden att förhålla oss till och dessutom är det alltid svårt att ”skriva recept för framtiden”.

Men har kritiken mot det kapitalistiska systemet blivit mindre giltig idag än t.ex. i arbetarrörelsens barndom? Nej, det anser inte jag. Och då vill jag återknyta till mina tre punkter ovan:

1. Idag är det kapitalistiska systemet mer dominerande på vår jord än någonsin tidigare. Grundläggande för alla kapitalister är att i konkurrens med andra öka den egna vinsten så mycket som möjligt oavsett vilka konsekvenser det får för anställda, det omgivande samhället eller miljön/naturen. Även om det finns motkrafter så är det detta som dominerar samhällsutvecklingen. Vinstjakten och behovet att ständigt öka kapitalet tvingar fram behovet av en ständig materiell tillväxt. En tillväxt som alltmer kolliderar med de begränsade resurser som finns, som driver klimatkrisen, överutnyttjandet av naturen och massförintelsen av arter på vår jord. En utveckling som hotar, inte jorden, men människans existens på denna jord. Istället för att reglera kapitalismen ser vi en alltmer oreglerad kapitalism som också har trängt in på områden som i välfärdssamhällena tidigare drevs utifrån behov istället för vinst.
2. Det kapitalistiska samhället är ett klassamhälle och utan mycket starka motkrafter eller politiska ingripanden ökar dessutom klyftorna. Detta är exakt vad som hänt i Sverige. Den utjämning som skedde i Sverige fram till 1980-talet har ersatts av skenande klyftor och ökande orättvisor, vilket lett till en mängd olika problem.
3. När rösträtten och andra demokratiska reformer genomfördes i strid med högern och kapitalägarna fick fler människor en möjlighet till inflytande via sina valda politiker. Men i de stora företagen genomfördes aldrig något inflytande för de anställda. Det gällde och gäller även de statliga företagen där inflytandet i bästa fall bara är indirekt via politiken. Inom de dominerande företagen inom finanssektorn (som påverkar hela samhället) finns inte heller något verkligt inflytande, varken från de anställda eller indirekt via politiken. En mycket liten grupp av superrika fattar ensamma avgörande beslut vad gäller investeringar, nedläggningar eller verksamheternas inriktning. Beslut som påverkar stora grupper av människor eller hela samhället. Att utvidga demokratin även till dessa områden skulle inte bara ha ett värde i sig utan också ge en möjlighet till att ta nödvändiga beslut i klimatomställningen och andra för människan avgörande frågor.

Hur långt vi bör gå i att avskaffa vinsten som drivkraft, hur långt vi kan komma när det gäller att avskaffa klassklyftor eller hur långt och på vilka olika sätt vi kan öka det demokratiska inflytandet i samhället, vet inte jag. Men jag är övertygad om att ifall vi ska lyckas så måste det ske genom massiva folkliga mobiliseringar – folkliga rörelser helt enkelt – och en ständig demokratisk diskussion och ett prövande vad gäller mål och medel. Framförallt måste riktningen vara klar: Minska vinsten som styrmedel, minska klassklyftorna, utvidga demokratin. Den riktningen är socialistisk. Därför tvekar jag inte att kalla mig socialist.