För det mesta brukar vi människor tycka om platsen där vi bor, antingen det handlar om naturen, husen och gatorna, människor vi känner eller sådant som vi är vana vid och känner igen. Det behöver inte stå i motsättning till att tycka om eller känna sig hemma på andra platser. På samma sätt kan man av olika skäl tycka om det land som man bor i utan att behöva ogilla andra länder. Men det finns definitivt olika sätt och olika skäl att gilla landet där man bor. Det kan till exempel vara ganska svårt att förstå vad de som kallar sig ”Sverigevänner” egentligen gillar i det land de bor i med tanke på den extremt mörka bild de alltid ger av det nuvarande landet Sverige.

Ett land, en nation är aldrig en homogen enhet. Det förändras ständigt genom kamp mellan olika intressen. Därför är det inte ärligt att prata om att man gillar sitt land – eller dess historia – i största allmänhet utan att förklara både vad man gillar men också vad man ogillar.

I september 2018 skrev den ledande sd:aren Mattias Karlsson i upphetsad ton om att Sverige ”var riktigt illa ute” och att det nu handlade om nationen Sveriges ”överlevnad”. Samma sätt att framställa saken använde sig också Jimmie Åkesson av när han i sitt tal i Almedalen i juli 2019 sa att ”Vänsterliberalernas nedmontering av Sverige som fri, trygg och sammanhållen nation får bara tillåtas bli en kort parentes, en mycket kort parentes i vårt lands tusenåriga historia. En parentes, Sverigevänner.”

Låt oss nu för en stund bortse från att ett sådant yttrande visar på en mycket ytlig kunskap om historien kring bildandet av den svenska nationen. Det är en annan sak som jag är ute efter här. Det SD-ledaren säger sig försvara är själva landet i sig. Men då bortser –  eller snarare skyler – han förhållandena för människorna i det område som så småningom blev den nuvarande nationen Sverige. Till exempel förhållanden när det gäller olika sorters mänskliga rättigheter. Och för någon som på fullt allvar vill backa tusen år till den svenska vikingatiden så kan man ju förstå att det är milt sagt annorlunda mänskliga förhållanden som han önskar sig. Hur fria och trygga kände sig till exempel den tidens slavar: trälarna? Men det döljer Åkesson bakom ett tal om nationen i största allmänhet.

Vi borde ha lärt oss från de historiska erfarenheterna att vara misstänksamma mot tal om att försvara nationen i största allmänhet utan att förklara vad det är man är för och vad man är emot. Det har varit det ”argument” som använts genom historien av privilegierade överheter, kungligheter och adel. De kunde ju inte säga öppet att det bara handlade om dem själva och deras egna privilegier. Därför talade de om Nationen och om Gud. Men nationsargumentet har också sedan 1900-talet och framåt använts av olika typer av fascistiska eller högerextrema rörelser. Det har varit i namn av nationen som de slagit ner på alla dem inom den egna nationen som de ogillade. I den fantastiska romantrilogin om människorna i den fiktiva byn Pentinkulma av Väinö Linna (där Finlands 1900-talshistoria skildras) berättas i tredje delen om den fascistiska Lapporörelsen på 1930-talet. På ett upphetsat möte till stöd för denna rörelses uppror mot den lagliga borgerliga regeringen säger prästfrun bland annat: ”När fosterlandsälskande män äntligen har förlorat tålamodet och med vapen i hand förhindrat ett landsförrädiskt möte, har denna fräcka frimurare haft panna att ge order om deras fängslande”. Det är alltså en roman, men sättet att använda nationen som en dimridå för att leda folk går igen i alla högerextrema rörelser under den moderna historien.

Jag tänker på detta när jag läser om den norska terrorbrottslingen Philip Manshaus. Grunden till hans attack mot moskén i Baerum var högerextrema åsikter. Bland hans idoler fanns bland annat norrmannen Vidkun Quisling.

Vidkun Quisling

Hur nutida fascister och nationalsocialister får ihop ”fosterlandskärleken” och nationsargumenten med beundran för denne man som till och med gett namn åt landsförräderiet i sig själv, det är något som jag aldrig kunnat förstå. Men naturligtvis använde sig även Vidkun Quisling av de fosterländska argumenten. Så här uttryckte han sig till exempel på ett flygblad som spreds i Oslo den 8 april 1940:

Norge måste utan uppskov förses med en handlingskraftig nationell regering som kan värna om det norska folkets självständighet och säkerhet.

(Norge 9 april 1940 – Björn Björnsen s. 24)

Dagen därpå – den 9 april – då Tyskland invaderade Norge, utropade han sig själv till statsminister.

98 procent av det norska folket hade genomskådat och i val avvisat Quisling och hans parti Nasjonal Samling. Men nu var det tyskarna som styrde.

Många trodde länge att den här typen av idéer och rörelser var i stort sett utrotade på grund av erfarenheterna från förintelsen och andra världskriget. Men idag har de åter flyttat fram positionerna även i länder där de aldrig hade framgång då för ungefär 80 år sedan. De göder sådana mördare som Manshaus.

Om vi inte stoppar dem i tid sitter mördarna åter också i regeringarna.