Under större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat mot bolagskapitalism (corporate capitalism), konsumtionskapitalism (consumer capitalism) och skurk­kapitalism (crony capitalism). Det tog mig lång tid att inse att problemet är själva grundsubstantivet. Medan vissa har förkastat kapitalismen snabbt och med glädje, har jag gjort det försiktigt och motvilligt. En anledning var att jag inte kunde se något tydligt alternativ.

Så skriver den brittiska skribenten och miljöaktivisten George Monbiot i en intressant artikel som översatts från Guardian och publicerades i Dagens ETC den 2 maj. Han tar där upp olika aspekter på problemen med det kapitalistiska systemet, främst den tvungna ekonomiska tillväxten som är en effekt av jakten efter att samla och föröka (ackumulera) kapital och maximera vinsten. Men också ”det bisarra antagandet att en person har rätt till en så stor bit av världens naturliga tillgångar som hen har råd att köpa”.

Monbiot har nu kommit fram till att vi inte ”behöver presentera ett komplett alternativ för att säga att kapitalismen fallerar”. Jag håller med om detta. Jag gör det trots att jag både är äldre än Monbiot och redan i min ungdom utan reservation (men med begränsad reflektion) tog ställning för socialismen. Jag gjorde det trots att jag varken trodde att det system som rådde i Sovjet eller Kina förtjänade att kallas socialism. Jag hade alltså länge en kritisk syn på den s.k. realsocialismen, något som t.ex. innebar att VPK inte var ett alternativ. Nu tänker jag ändå att jag och andra med liknande tankar, trots detta, hade en alldeles för enkel syn på socialismen. Det var alltför många frågor som varken besvarades eller ens ställdes.

Det finns många skäl till att inte ha en tvärsäker inställning till hur det system ska se ut som kan ersätta kapitalismen, oavsett om vi kallar det socialism eller något annat. Det främsta skälet är helt enkelt att vi ingenstans sett annat än (i bästa fall) påbörjade försök att skapa ett samhälle av icke-kapitalistisk och socialistisk typ. Men att ifrågasätta det kapitalistiska systemet med alla dess grundläggande problem är ändå fullt möjligt och rent av nödvändigt även utan att presentera ett komplett alternativ. Marx var redan på sin tid skeptisk till att ”skriva recept åt framtidens soppkök”, som han uttryckte det. Det var säkert klokt redan då. Men även om vi ifrågasätter olika skrivbordskonstruktioner idag så kan vi ändå försöka att dra lärdomar av de försök som gjorts. Det gäller till exempel det nödvändiga och oavvisliga kravet på demokrati. Att den ska utvidgas, inte minskas. Men också tankar om vad som behövs av makt och organisering för att börja bygga ett annat system. Jag har skrivit om det förut.

Tankar om kapitalismen

Förutom de som har som levebröd att försvara, försköna och förklara kapitalismen (borgerliga politiker, ledarskribenter, betalda opinionsbildare, ekonomiska ”experter” o.s.v.) så är det säkert många människor som känner olika grad av tvivel eller kritik mot systemet. Det handlar till exempel om alla vars insikt och oro ökar p.g.a. det vi nu vet om miljö- och klimatproblemen, om de som också ifrågasätter den materiella tillväxten som ett egenvärde eller de som ser de ökande klassklyftornas alla skadliga följder.

Men de flesta stannar ofta här. De ser gärna åtgärder som begränsar kapitalismen, men tror inte att det går att avskaffa den. Om de är äldre har de kanske också på olika sätt blivit avskräckta av de förfärliga system som avskaffade kapitalismen i öst och upprättade något som kallats socialism. Monbiot hörde själv till denna grupp. Han skriver att han ”aldrig varit entusiastisk inför statskommunism”.

Olika argument

Professor emeritus Staffan Laestadius har skrivit flera viktiga artiklar och böcker om miljö- och klimatfrågan. Den senaste heter Klimatet & omställningen. Det är en viktig och läsvärd bok som jag rekommenderar även om jag inte instämmer i allt. Ett exempel är just Laestadius sätt att ta upp sambandet mellan det kapitalistiska systemet och fossilsamhällets klimatpåverkan. Laestadius hör till dem som vill ingripa mot kapitalismen utan att avskaffa den. Han skriver:

Kapitalismen måste alltså tämjas om vi ska komma åt klimatförändringarna. (s. 136)

Men på frågan ”måste det nuvarande systemet avskaffas?” (s. 125) svarar han nekande. Han har ett flertal argument för denna syn. Jag kommer här att ta upp de tre första av fem argument.

Det första argumentet är att de system som existerat och kallats för socialistiska (den s.k. realsocialismen) inte var ett dugg bättre när det gäller frågorna om miljö eller klimatförändringar. Det stämmer ju. Men min invändning är att det ändå finns en skillnad. Medan kapitalismen som system står i vägen för och hindrar en omställning (se till exempel argumenten från Monbiot ovan) så kan ett system som inte måste följa den kapitalistiska vinst- och tillväxtlogiken göra andra val. Att de parasitära skikt som styrde i t.ex. Sovjet inte gjorde dessa val förändrar inte att det vore möjligt. Det hade varit politiskt möjligt utan att komma i konflikt med det ekonomiska systemet, däremot i konflikt med dess byråkrati.

Det andra argumentet från Laestadius är att kapitalismens avskaffande idag ”står mindre på den politiska dagordningen” än klimatfrågan. Även detta är sant, liksom att de hittillsvarande erfarenheterna ”gör bevisbördan tung för de demokratiskt sinnade som vill växla in på det socialistiska huvudspåret”. Men inte heller detta argument håller ifall man är överens med Monbiot om att det finns grundläggande problem med det kapitalistiska systemet i förhållande till omställningen och miljön. Laestadius menar att det inte är ”rationellt och effektivt att börja kampen mot klimatförändringarna i den ändan”, alltså med att argumentera för systembyte. Men även om åtgärderna och upplysningen kring klimatfrågan och omställningen så att säga kommer först kan jag inte se att det inte också går att resa frågan om det kapitalistiska systemet som ett hinder på vägen. Men där det ena handlar om omedelbara akuta åtgärder och det andra om att föra fram ett synsätt som innebär att vi inte låter åtgärderna begränsas av bara det som kan förenas med det kapitalistiska systemet.

Laestadius tredje argument mot att avskaffa kapitalismen är att vi inte har tid för en sådan omväg då ”klimatarbetet  måste nå substantiella resultat före 2030”. Det sista är sant. Det är bråttom. Men jag tror att verkliga åtgärder för omställning kräver sådana ingrepp som innebär konfrontationer med de fåtaliga men mäktiga kapitalgrupper som upprätthåller kapitalismen och fossilsamhället. Därför är en verklig strid för en jord som går att leva på med nödvändighet samtidigt en strid mot det nuvarande systemet. Naturligtvis finns det motsättningar inom systemet, till exempel mellan det mäktiga fossilkapitalet och de som satsar på det förnybara. Men omställningen till det förnybara kommer inte räcka på den tid vi har på oss ifall vi fortsätter att förbruka lika mycket energi och ändliga resurser totalt sett. Vi måste helt enkelt också dra ner. Här har vi avgörande konfliktpunkter inom systemet. Dels konflikten med kapitalismens oförmåga att dra ner utom under kriser, dels klasskonflikterna kring rättvis fördelning av minskat uttag. Kapitalismen står i vägen på vägen mot en fossilfri värld.

Vi som menar att systemet måste avskaffas kommer slåss sida vid sida med dem som i likhet med Laestadius ”bara” vill tämja kapitalismen för att rädda klimatet. Hur långt vi kommer nå med både det ena och det andra kommer framtiden visa. Men jag tror att de som inte ifrågasätter systemet i högre utsträckning ändå riskerar att stanna upp i sina krav – trots att de är nödvändiga – ifall de innebär för omfattande konfrontationer med de ekonomiska makthavarna. Det har vi sett förut i historien. Ett perspektiv som vågar ifrågasätta systemet är och kommer att bli nödvändigt. Alternativet är annars mycket mörkt.