Högerpartiet är ett på konservatismens idé grundat framstegsparti. Dess åskådning bygger på ansvaret för vad vi ärvt och skall utveckla för att överlämna till kommande släktled. Högerpartiet slår fast, att Sveriges folk av ålder är ett kristet folk och att den kristna tron är en oumbärlig, uppehållande och renande kraft i samhället. Högerpartiet vill bygga Sverige på den nationella samhörighetens grund.

Dessa rader är tagna från ett principprogram för Högerpartiet från 1956. Det är det parti som sen 1969 bytte namn till Moderata Samlingspartiet och numera heter Nya Moderaterna. Då 1969 var begreppet ”höger” inte så populärt. Det var inte någon bra tid för högern helt enkelt. I riksdagsvalet året därpå (1970) fick partiet – trots namnbytet –  11,5 procent.

Alla partier förändras med tiden och de ovanstående formuleringarna låter ganska annorlunda mot det nu gällande nyliberala programmet för moderaterna, där ord som frihet och människovärde är honnörsord. Men visst är det ändå något som låter mycket välbekant med de ovanstående frasernas betoning av konservatism, nationalism och kristendomen som den självklart överordnade religionen. För mig låter det som formuleringar som du skulle kunna hitta hos sverige- eller krist-demokraterna idag 2018. Hos SD som en mjukare framtoning än det nazistiska ursprunget och hos KD som ett uttryck för sådant som nog alltid funnits i KD men skärpts under det nuvarande ledarskapet.

Efter nyorienteringen mot (ny-)liberalism hos moderaterna var de konservativa strömningarna inte så synliga inom svensk politik. Idag är de åter starka genom SD och KD. Det handlar inte bara om en grumlig nationalism och mer eller mindre tydlig rasism, om att det nu åter är assimilation som ska gälla istället för integration, eller om det icke-sekulära synsättet där kristendomen ska vara överordnad för oss alla. Nej det är en konservativ syn i en mängd frågor som rör synen på kvinnors hittills tillkämpade rättigheter, synen på familj eller olika typer av relationer, synen på sexualitet, synen på brott och straff och så vidare.

Men detta arv från högern/moderaterna som tagits upp av andra har förmodligen aldrig helt försvunnit inom det moderata partiet eller bland de traditionella högerväljarna. Idag framhålls det av många kommentatorer att alliansen dras från två håll av den nuvarande parlamentariska situationen. Men förmodligen gäller detta även i viss mån det moderata partiet. Det är en skillnad mellan de hittillsvarande markeringar som Centern och Liberalerna gjort om att inte släppa in SD till inflytande över politiken och Kristerssons uttalande om att ”inte utesluta stöd ifrån något parti”: ”Alla får gärna rösta på Alliansen politik”. Men här finns fortfarande en otydlighet hos m-ledaren. Denna otydlighet finns däremot inte alls hos en stor del av de aktiva moderatpolitikerna ute i landet.

När Expressen den 18 september frågade 609 m-politiker om de tycker ”att M ska ta makten med hjälp av SD-förhandlingar om det krävs” så svarade över hälften av dem ja. Denna tydlighet har jag ännu inte uppfattat hos moderatledningen. Hos dessa moderatpolitiker är uppenbarligen inte avståndet till SD så stort att det känns omöjligt att förhandla med dem och därmed ge dem inflytande över den förda politiken. Många av dem kanske rentav kan tänka sig en M+KD+SD-regering, det som Åkesson vid TV4:s avslutande valutfrågning kallade för ”en ypperlig konstellation” för ett konservativt block.

När öppnar han munnen om sd?

Samtidigt säger ju dessa m-politiker på ett sätt sanningen. Utan någon typ av uppgörelse med och inflytande för SD kommer inte moderaterna eller för den delen ”Alliansen” kunna ta makten.

Frågan är hur länge Kristersson och den övriga partiledningen kan fortsätta att låtsas som om de skulle kunna ta regeringsmakten utan att samtidigt ge SD någon makt.