Neth

Häromkvällen (10 augusti) kunde man på Aktuellt (8 minuter in i programmet) se ett hjärtskärande reportage från Kambodja. Det handlade om textilarbeterskan Neth som sparkades då hon bildade en fackförening för att försöka förbättra de usla arbetsförhållandena för sig och sina arbetskamrater. Hon var anställd vid Eas Tex, ett av de många kinesiska företag som finns i Kambodja. Klädindustrin är där landets främsta inkomstkälla. Textilindustrin svarar för nästan 80 procent av exporten. 600 000 arbetare jobbar inom denna industri som, enligt Amnesty, har kopplingar till höga militärofficerare och intressen i Kina.

Det kinesiska företaget Eas Tex är leverantör till den världsledande klädjätten H&M som är den största uppköparen av klädprodukter i Kambodja, med en omsättning som är nästan dubbelt så stor som Kambodjas BNP. Dessa olika leverantörer i Kambodja är ökända för låga löner, dålig arbetsmiljö, extrema arbetstider, massvimningar i fabrikerna, dödsfall och hårt förtryck av de anställda. För H&M, som trots en viss nedgång gjorde en vinst på över 20 miljarder 2017, måste detta vara en mycket fördelaktig arbetsfördelning. De kinesiska företagen håller i knölpåken och H&M tar in vinsten och kan svära sig fria från ansvar. Detta får vi också se i Aktuellt efter reportaget om den nu svartlistade arbeterskan Neth. Där intervjuas H&Ms ”hållbarhetschef för sociala frågor” Cecilia Tiblad Bentsson. Hon vill inte kännas vid något ansvar för den råa exploateringen. Hon hävdar dessutom genom hela intervjun att Neth inte sparkats p.g.a. facklig aktivitet utan ”därför att det saknades arbetsuppgifter”. De vidriga korttidskontrakten som innebär att företagen kan göra vad de vill med de anställda kallar Tiblad Bentsson för ”en utmaning”. Det är vämjeligt att se och höra.

Kapitalismens ansikte

Att se situationen för arbetare i länder som Kambodja eller Bangladesh är att se kapitalismens ansikte osminkat. Ett kapitalistiskt företag drivs ju främst av att försöka inbringa maximal vinst. I ett samhälle där motkrafterna inte är tillräckligt starka går denna vinstjakt alltid ut över dem som arbetar åt företaget, men ofta också över miljön. Så som det ser ut för arbetare i dessa länder såg det ut även i Sverige för mer än 100 år sedan. De motkrafter som tvingade kapitalägarna att ta andra hänsyn var framförallt arbetarrörelsens olika delar som genom fackföreningar och politisk kamp ändrade på styrkeförhållandena. Det var en lång kamp under många decennier som kostade mycket för många av dem som deltog i den. Vi som växt upp senare har kunnat skörda vad deras kamp sådde. Tyvärr börjar alltför många glömma detta och tro att välfärd och välstånd (två olika saker) kom av sig själv som en helt ”naturlig” utveckling.

I Sverige utvecklades textilindustrin i början av 1800-talet. Den byggdes också upp med usla förhållanden för de arbetande. Lågbetalda kvinnor (som det mest var) eller barn under 15 år stod i kalla och dragiga fabriker. Arbetsplatsolyckorna var många, speciellt inom textilindustrin.

Men idag är klädproduktionen nedlagd i Sverige. Först flyttades fabrikerna till södra Europa, senare till Japan eller Taiwan. Idag sker masstillverkningen av kläder i länder som Bangladesh och Kambodja. Ständigt har kapitalet sökt sig till nya platser för att producera till så låga kostnader som möjligt. Låga kostnader innebär hela tiden låga löner, osäkra anställningar, långa arbetsdagar, usel arbetsmiljö och minimala rättigheter för de arbetande.

Motstånd och organisering

Men precis som arbetarna i Europa en gång i tiden organiserade sig och erövrade rättigheter och mer mänskliga förhållanden så kommer de nya arbetarna i dessa länder efterhand också att bjuda motstånd och organisera sig. Det sker redan. Säkert kommer kapitalägarna söka nya platser. De försöker ju också att pressa tillbaka villkoren för de arbetande i kapitalismens kärnländer. Men kommer de lyckas med att alltid spela ut oss mot varandra och hitta nya platser för än värre exploatering? Jag tror inte det. Till slut finner sig inte några människor alls i att leva så uselt, speciellt när de vet hur det kan vara på andra platser.  Men det beror då också på oss. Om vi både kan hålla ihop här hemma mot kapitalmaktens försök att försämra anställningsskydd eller strejkrätt och samtidigt vara solidariska med människor på andra platser på jorden. Om vi inte framförallt ser på oss själva som konsumenter av billiga produkter från fattiga länder utan som lönearbetare som har intresse av att alla ska kunna arbeta under drägliga villkor på vår jord, var helst de bor, då måste vi ge allt stöd vi kan till dem som kämpar och dessutom avslöja och angripa ”våra egna” (H&M-)kapitalister i hela deras hyckleri. Vi kan, helt enkelt, försöka se en vision av en värld där kapitalisterna inte kan konkurrera med hjälp av lönedumpning och usla villkor.