Idag den 11 september startar Aurora 17, den största militärövning som genomförts i Sverige på 24 år. 21 000 soldater deltar från Sverige och några Nato-länder. Av dem kommer 1435 soldater från USA. Hela upplägget bygger på ett tänkt angrepp från öster, alltså från Ryssland. Eller som Expressen skriver:

Aurora 17 är en signal till omvärlden i allmänhet och till Vladimir Putin i synnerhet.

När det gäller analysen av denna övning kan jag för en gångs skull helt hålla med Liberalernas partiledare Jan Björklund när han i söndagskvällens Agenda säger att övningen innebär att ”Sverige kommer ett steg närmare Nato”. Men han tillägger: ”…och det är bra.”

Om vi tycker det är bra beror på flera saker. Hur vi ser på upprustning och militär logik, hur vi ser på frågan om ifall Sverige är hotat speciellt från Ryssland, hur vi ser på USA och hur vi ser på kärnvapen och det så kallade kärnvapenparaplyet. Saker jag skrivit om flera gånger.

Agenda ägnade en stor del av söndagskvällens sändningstid åt Nato, kärnvapenfrågan och Aurora 17. Man ger Nato-chefen Stoltenberg, Jan Björklund, försvarsminister Hultqvist och några militärer gott om utrymme att bre ut sig. Men Agnes Hellström från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen får bara några sekunder på sig att ge en alternativ syn. Så mycket för den allsidiga debatten i svensk television.

Stoltenberg säger att Sverige bör samarbeta med Nato för att vi ”lever med samma säkerhetspolitiska utmaningar”. Det är ju ett ganska inlindat sätt att säga att de uppfattar ett gemensamt hot från Ryssland medan de däremot känner sig skyddade av USA och dess militärallians. Stoltenberg säger också att ”Nato har som mål en värld utan atomvapen”. Att man når det målet genom att gå emot ett avtal om att skrota kärnvapen, blir då inte lätt att förstå. Avtalet röstades fram av 122 länder i FN, men alla Nato-länder röstade mot.

Stoltenberg säger att en avveckling måste ske på ett ”balanserat sätt”. Att rösta för ett avskaffande av kärnvapen är tydligen inte ”balanserat”. Om Sverige skriver på avtalet så vill Stoltenberg visserligen inte spekulera i konsekvenserna, men han är bekymrad för Nato-samarbetet.

Den lede fi

All militär upprustning bygger på en fiendebild. Om bilden av fienden inte är sann är för upprustarna underordnat. Det viktiga är att den skapas. När Nato bildades 1949 så byggde det på en falsk bild av det dåvarande Sovjetunionens militära styrka. Men upprustningen i väst skapade upprustning i öst enligt den vanliga militära logiken. Samma sak skedde åter igen när Sovjet och Warszavapakten imploderade. Istället för att se denna nya situation och dess möjligheter förstärkte Nato genom att ansluta nya länder som ytterligare omringade det kraftigt försvagade Ryssland.

Att Ryssland har angripit grannländer är sant. Men under samma tid har USA (liksom genom en lång tid i dess historia) fortsatt att angripa och ingripa i andra länder, långt bort från den egna kontinenten. Hur kan man se denna aggressiva imperialistmakt som en vän att liera sig med för att få skydd?

Att Ryssland rustar upp är sant och knappast mer förvånande än vårt eget vapenskrammel. Men styrkeförhållandena är mycket ojämna. Hur det ligger till med den saken utreds på ett mycket noggrant sätt i en artikel av Lars Drake och Jake Kayzer i Synapze. Läs den.

Vi måste gå emot krigspropagandan, alla militärallianser och alla kärnvapen. Den enda vägen till fred och säkerhet är att bygga starka band mellan folk i alla länder, band av solidaritet och fredlighet.

Intressant?