I juni 2015 undertecknades ett avtal om Vatikanstatens erkännande av Palestina som en stat. Nu har detta avtal trätt i kraft. Det är ett både vettigt och rimligt beslut.
När Sverige i oktober 2014 erkände Palestina så kastade sig borgerligheten och den svenska Israel-lobbyn över utrikesminister Wallström. Man kunde då få intrycket att Sverige stod helt isolerade i detta beslut. Men sanningen är att EU och USA står isolerade mot resten av världen som har erkänt Palestina. Det framgår av denna karta:
Påve Franciskus som har varit påve i mindre än två år framstår på många sätt som en progressiv och orädd nytänkare inom katolska kyrkan.
Att han misshagar regimen i Israel är knappast förvånande. Men det är faktiskt inte första gången som en påve ingriper i förhållande till Israel. Påven Pius XII ingrep år 1950 till förmån för kristna palestinier i byn Myjaydil nära staden Nasaret. Dessa hade tillsammans med sina muslimska grannar – tillsammans 2000 människor – drivits på flykt av den israeliska armén i juni 1948. Detta var en del av den etniska rensning som genomfördes av sionisterna och innebar fördrivandet av nästan 800 000 palestinier under denna tid. Påve Pius XII krävde att de fördrivna kristna skulle få återvända. De erbjöds då detta men vägrade att återvända utan sina muslimska grannar. Israel förstörde då hälften av husen i byn och en moské. Om detta kan du läsa i boken ”Den etniska rensningen av Palestina”, skriven av den israeliske historikern Ilan Pappe.
Påve Pius XII inskränkte sitt krav om rätten att få återvända till en liten del (det fanns fler) av kristna palestinier. En som däremot drev kravet att alla fördrivna borde ha rätt att återvända var den svenske FN-emissarien Folke Bernadotte. Han hatades och mördades av sionisterna i september 1948. Delvis tack vare Bernadotte krävde även FN:s generalförsamling i december 1948 att alla flyktingar ovillkorligen skulle få återvända. Detta krav är fortfarande ett viktigt krav.
Att erkänna Palestina är bara ett litet steg. Men frågan är om det någonsin kan bli en fred så länge Israel är en stat som bygger på tanken om etnicitet som grund för medborgarskap. I detta har ju sionisterna samma syn som SD:aren Björn Söder som inte ansåg att en människa som betraktar sig som jude samtidigt kan vara svensk. Den sionistiska tanken är historiskt ett nationalistiskt svar på en annan nationalism: judehatet. Den fruktansvärda erfarenheten från den nazistiska Förintelsen tycktes bekräfta det omöjliga i att leva tillsammans i Europa med stater där medborgarskapet och rättigheterna inte var knutna till etnicitet eller religion. Men i upprättandet av en stat för judarna låg inbyggt fördrivandet och utplånandet av ett annat folk. Detta tycks aldrig upphöra så länge den sionistiska logiken följs. Det är idag svårare än någonsin att hoppas på en progressiv och icke-sionistisk fredsopinion inne i Israel. Ändå är alternativet värre i form av fortsatt våld och fördrivning av palestinierna och brutalisering av det israeliska medvetandet.
Läs andra bloggar om Israel och Palestina
PEPPRAT RÖDGRÖNT 