För lite mer än två år sedan skrev jag på den här bloggen om begreppet klassresor. Jag kom att tänka på det när jag den 3 maj läste Håkan Holmbergs ledare i UNT: Klassresor utan slutmål. Håkan Holmberg är en ofta läsvärd liberal skribent även när man inte håller med honom. I ledaren angriper han visionen om det klasslösa samhället. Det är ett begrepp som ju ingår i den socialistiska ideologins grunder från de första pionjärerna. Att studera och fundera över en liberal kritik mot begreppet tror jag kan vara vettigt i socialistiska studiecirklar. Låt oss se. Holmberg anser att det är ett ”förrädiskt, politiskt begrepp”:

Att vilja utjämna klasskillnader är hedervärt. Att tro att de kan avskaffas en gång för alla är en farlig villfarelse.

Klasskillnader kan beskrivas med hänvisning till ekonomiska, kulturella, maktpolitiska eller andra faktorer. Att upphäva dem helt kan bara betyda att alla bokstavligen ska ha samma livsvillkor, tjäna lika mycket (eller lite), bo lika bra (eller dåligt), ha samma utbildning och samma ställning i samhälle och arbetsliv. All utveckling är utesluten eftersom varje nytt initiativ skulle leda till skillnader som innebär att det utopiska tillståndet upphör

Hur pass hedervärt eller motiverat Holmberg tycker att utjämning av klasskillnader är ska jag återkomma till. Men redan definitionen av klasskillnader visar på en avgörande skillnad. Naturligtvis kan olika uttryck för klasskillnader beskrivas på olika sätt, inom ekonomi, kultur eller andra områden. Beskrivningar av dessa skillnader har också ökat under senare år. Förmodligen som ett uttryck för att klyftorna i samhället ökat. En del författare har också börjat återta begreppet arbetarklass.

Men det socialistiska klassbegreppet stannar inte på detta sätt vid ytan, vid de skillnader och orättvisor som finns. Den socialistiska idén om klasser och klassmotsättningar hänger ihop med en analys eller teori om kapitalismen. Uppdelningen i klasser grundas i att vi  har olika förhållande till produktionen av varor och tjänster. De flesta av oss lever av att lönearbeta. Det betyder att vi säljer vår arbetskraft. Det kapital vi eventuellt äger är inte tillräckligt för att ge oss någon avgörande makt i samhället. Den avgörande makten har istället de stora kapitalägarna, kapitalisterna, borgarklassen eller vad vi nu vill kalla dem. Denna lilla grupp äger och kontroller sådant som storföretag, banker, försäkringsbolag, fastighets- och byggbolag, energi- och naturtillgångar och dominerande massmedia. Det är i kraft av detta ägande som de kan styra samhällets utveckling. Med samhällets utveckling har både arbetarklassen och borgarklassen förändrats. Samhället och klasserna ser inte ut som på 1800-talet. Men klasskillnaderna och klassmotsättningarna består. På samma sätt har de grupper som finns mellan de båda huvudklasserna förändrats. Det har på senare år blivit vanligare att på nordamerikanskt vis tala om denna grupp som ”medelklassen”. Det är ett begrepp som verkligen kan diskuteras. Men jag ska inte göra det här. Däremot tycker jag i korthet att vi ska ifrågasätta den beskrivning som innebär att alla som inte tillhör LO-kollektivet kallas för medelklass. De flesta av oss har både liknande villkor när det gäller lön, arbetsförhållanden och brist på avgörande inflytande över våra arbeten. Det socialistiska projektet har alltid handlat om att vi ska samlas kring våra gemensamma intressen mot dem med den avgörande makten. Det avgörande problemet idag är att vi, de många, på en mängd olika sätt är splittrade medan borgarna däremot är aggressivt enade och sedan decennier framgångsrika i sin klasskamp som river ner välfärdssamhället och ökar klassklyftorna.

Men för Holmberg är klasskamp ”i grunden ett uttryck för ett statiskt tänkande – det antyder ett nollsummespel där vinst för en grupp är förlust för en annan.” Han vill istället se oss som individer vilka ges möjligheter till individuella klassresor. Men dessa individuella klassresor förändrar inte klassamhället i grunden. De flesta deltar inte heller i dem. Mycket av det som kallas klassresor handlar istället om att nya jobb uppstått t.ex. inom offentlig sektor. Men de flesta där tillhör fortfarande lönearbetarna.

Men hur var det då med den hedervärda utjämningen mellan klasserna? Ja, inte ens detta blir det mycket av på slutet av Holmbergs ledare, när han skriver:

En sammanpressad lönestruktur och en stel och uppdelad arbetsmarknad minskar rörligheten och riskerar att urholka värdet av en högre utbildning.

Och det skriver han i en tid när vi översvämmas med information om problemen med de ökande klasskillnaderna! Tänk på böcker som den nu aktuella Picketys Kapitalet i det 21 århundradet eller (för några år sedan) Jämlikhetsanden. Två böcker som både beskriver en verklighet med just motsatsen till ”sammanpressade lönestrukturer” och istället fördelarna med jämlikhet.

Idag handlar den socialistiska striden i första hand om att gå emot ökade klassklyftor. Där har vi förlorat alltför länge. Vi vill naturligtvis också minska klyftorna så som skedde i Sverige under några decennier fram till 1980-talet. Men de första stegen mot ett klasslöst samhälle handlar om något mycket större. Det handlar om att överföra den makt över produktionen som nu utövas av en mycket liten grupp till folkflertalet för att styras demokratiskt. Detta skulle naturligtvis också minska skillnaderna mellan människor i samhället vad gäller lön och annat. Däremot har det aldrig varit en socialistisk tanke att alla ska ha samma lön eller ställning (vad nu det skulle betyda?) så som Holmberg förvånansvärt okunnigt skriver. I den långsiktiga visionen har det istället talats om ett annat begrepp: ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

Att visionen om ett samhälle utan klasser skrämmer både dem som tillhör den direkta borgarklassen och en del individer inom högavlönade mellangrupper kan man förstå. Försvaret för den kapitalistiska äganderätten över alla andra friheter är också liberalismens sämsta sida. Med stora visioner är det ju så att ingen av oss kan veta om några någonsin får uppleva dem. Men utan visionen om ett klasslöst samhälle blir vi säkert svagare även i motståndet mot de allt mer ökande klassklyftorna. Det är bara ett sådant perspektiv som kan leda mot utjämning på det sätt som den skandinaviska arbetarrörelsen lyckades med under efterkrigstiden ända fram till vändningen på 1980-talet..

Intressant?