De senaste dagarna har vi mött begreppet ”det fiskala stupet” (eller fiscal cliff) i medierna. Det handlar då om USA:s stora statsskuld. För 100 år sedan infördes där ett skuldtak som man sedan dess har höjt många gånger om. Men när man ifjol återigen höjde skuldtaket var man inte överens om annat än att ett antal automatiska nedskärningar skulle slå till ifall man inte innan slutet av 2012 kunde enas om hur det stora underskottet skulle minskas.
Nu har man tydligen i alla fall kommit överens om en uppgörelse som visserligen innebär att man tar till åtgärder som skattehöjningar och nedskärningar men samtidigt egentligen inte gör så mycket åt det enorma underskottet.
I USA har den rikaste procenten fått mer av den samlade inkomstökningen mellan 1979 och 2007 än de undre 90 procenten gemensamt. Den större delen av befolkningen har dessutom fått se sina inkomster falla de senaste åren, och klyftan mellan fattiga och rika har ökat kraftigt.
Problemet med denna sociala bomb av skriande orättvisor har man skjutit framför sig genom att nationen USA kunnat leva högt över sina tillgångar genom en ökad skuldsättning och genom att löntagarna som inte fått del av produktionsökningen lånat sig till konsumtion. År 2011 hade USA ett underskott i handelsbalansen på 473,4 miljarder dollar och den privata skuldsättningen var 300 procent av BNP.
USA har handlat för mycket mer från resten av världen än man sålt. Det har lett till en allt större statsskuld som nu är uppe i ofattbara 16 000 miljarder dollar. Uppgörelsen innebär att man fortsätter att samla på sig ytterligare 1000 miljarder dollar om året på sin statsskuld. Det kan jämföras med de höjda skatter som på tio år ska ge 600 miljarder eller de nedskärningar som, också på tio år, ska minska utgifterna med 1 200 miljarder dollar.
Dessa siffror kan också på utgiftssidan jämföras med statens militärutgifter. År 2011 var USA:s militärutgifter enligt SIPRI 711 miljarder dollar (43% av världens samlade militärutgifter) trots en liten minskning för första gången på många år. Den jämförelsen är intressant både för att få att någon sorts proportioner på siffrorna och för att antyda en möjlig och meningsfull nedskärningsåtgärd.
Men i de dominerande medierna tycks alla vara lättade över att man undvikit det fiskala gapet utan att fundera så mycket längre. Bloggaren Cornucopia uttrycker detta bra:
Vad de som hyllar ett undvikande av det fiskala stupets tvångsåtgärder säger är att om USA inte fortsätter visa ett underskott på 1 000 miljarder dollar om året så krossas världsekonomin. Kort sagt så lever världsekonomin på lånade pengar, utan några som helst ambitioner att någonsin ändra på detta.
Nu kan man ju tycka att det är konstigt att de flesta kommentatorer som tycker att t.ex. den grekiska eller spanska staten ska dra ned på sina underskott eller att Sverige ska ha balans samtidigt hurrar för att USA kan fortsätta med sitt enorma underskott på 103 procent av BNP.
Men med statsskulder tycks det vara som med atomvapen, det är liksom olika med olika stater. En del får ha dem utan något som helst ifrågasättande medan andra inte ens får fundera på att skaffa dem. Och faktiskt tror jag att det finns ett sorts samband här. Ni kan ju själva fundera över hur det kan se ut.
Men frågan är väl hur länge det dröjer innan vi alla dras med i den stora amerikanska ättestupan av finans- och klimatkris. Forskarna Wikinsson och Picket visade häromåret i boken Jämlikhetsanden att mer jämlika samhällen också, i en mängd avseenden, var mycket bättre samhällen att leva i för de flesta medborgare. Men dessutom är det kanske också så att de mer ojämlika samhällena direkt skadar sig själva. Katrin Kielos skriver i sin bok Det enda könet – som är en kritisk granskning av nationalekonomin – att ökade inkomstskillnader har föregått kriserna:
För varje kris som finanssektorn skapat, har den tjänat mer och mer pengar.
Under eran som föregick trettiotalskrisen var inkomstfördelningen i USA nästan identisk med hur den såg ut precis innan den stora finanskrisen 2008. En procent tjänade 24 procent av USA:s samlade inkomster 1928, likväl som 2008.
Så sucka inte av lättnad. Reagera mot orättvisan och vansinnet.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, Aftonbladet, DN,
Bloggat: Cornucopia, Schlaug, Svensson
PEPPRAT RÖDGRÖNT 
2 kommentarer