Jag har läst lite olika uppgifter om inkomster den senaste tiden. Enligt en Lönerapport från LO 2012 var medellönen för arbetare under 2011 22 800 kr och för tjänstemän 32 800 kr. Det är en skillnad som har ökat mellan grupperna. I bägge grupperna tjänar kvinnorna mindre än männen generellt. Det är också skillnad mellan olika sektorer. Privatanställda manliga tjänstemän tjänar mest. Lägst lön har de kvinnliga arbetare som arbetar inom kommunal sektor. Inte något direkt nytt när det gäller detta alltså.
LO påpekar att skillnaderna mellan lönearbetarna har ökat. Jag tillhör inte dem som anser att dessa ökade skillnader är bra eller välmotiverade. Jag skulle vilja att de minskade. Men de framstår ändå som rätt fjuttiga om man höjer blicken lite grann.
En som t.ex. tjänar betydligt bättre än dessa grupper är den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (fp). Hon tjänar 10 gånger så mycket som en arbetare eller sju gånger så mycket som en tjänsteman nämligen 229 000 kr i månaden. Utöver detta har hon dessutom när hon slutar en ersättning som motsvarar en svensk fallskärm på 5,6 miljoner kr före skatt under tre år och en pension på 33 000 kr i månaden efter skatt under resten av livet. Cecilia Malmström säger till tidningen Dagens industri att ”självklart sticker det i ögonen i tider av kris att ersättningen är så pass hög”. Men så tillägger hon:
”Från min horisont kan jag bara se till att arbeta så hårt som jag bara kan för att göra mig förtjänt av den här lönen.”
Jag betvivlar inte att Malmström arbetar hårt för sin lön. Hur skillnader i lön ska vara konstruerade är inte någon lätt fråga. Men att skillnaderna är så stora tycker jag däremot inte är rimligt.
Malmströms lön ligger i nivå med en del verkställande direktörer i de svenska storföretagen. Men ändå inte med dem med de högsta inkomsterna på ungefär 1 miljon i månaden. De kanske också arbetar hårt, men arbetar de mer än fyra gånger så hårt som EU-kommissionären? Och är de värda mer än 43 arbetare tillsammans?
Om vi fortsätter uppåt så finns det några som tjänar ännu bättre. Det är de s.k. riskkapitalisterna. Tidningen Arbetet har undersökt inkomsterna för tio framträdande riskkapitalister. I gruppen ingår cheferna för de allra största svenska riskkapitalbolagen plus några av deras närmaste män. Det visar sig då att snittinkomsten för dessa riskkapitalister är tre gånger så hög som för de genomsnittliga vd i de 100 största företagen i Sverige. Deras månadsinkomster ligger på ungefär 2,9 miljoner. De är alltså var och en ”värda” lika mycket som 127 arbetare. Men märkligt nog betalar de lägre skatt än arbetaren enligt Arbetet.
Nu finns det ändå de som tjänar ändå mer. Inte 2,9 miljoner i månaden – en summa som för de flesta av oss känns mycket stor – utan 300 miljoner i månaden. Den inkomsten har Stefan Persson styrelseordförande och tidigare vd för H&M. Det är lika mycket som 13 158 svenska arbetare tjänar tillsammans. Han har dessutom en förmögenhet på 180 miljarder (180 000 000 000) kronor. Denna förmögenhet har bland annat byggts upp av extremt lågavlönade asiatiska textilarbetare som t.ex. Laboni Akhtar från Bangladesh. Stefan Perssons månadslön motsvarar lönen för 600 000 kollegor till Laboni.
Vad Stefan Persson betalar i skatt vet jag inte. Men jag har mina misstankar. Han bor ju delvis i Storbritannien.
Att klyftorna ökar är inte bra. Det är inte rimligt, det är orättvist och det ökar splittringen mellan lönearbetarna. Större skillnader ökar också splittringen mellan friska heltidsarbetande och sjuka eller arbetslösa. Men framförallt borde vi alla ändå emellanåt rikta blicken bort från skillnader i individuella lönepåslag som handlar om hundralappar till de verkligt stora och fullständigt vansinniga höjdarlönerna. När vi ”en dag ett tak för dessa sätta”, i form av 100 % skatt över en viss högsta nivå, då vore jag glad. Och då kan man naturligtvis diskutera hur många gånger mer de högst betalda ska ha. Men ett tak behövs definitivt!
Media: AB1, AB2, Arbetet, DagensPS
Läs andra bloggar om chefslöner eller om klass.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 