På den föreningsdrivna Fyris-biografen här i Uppsala kan man ofta se bra film av den typ som av någon anledning inte går på SF-monopolets biografer. Många gånger är det filmer som kommer från länder utanför Europa.
Igår kväll såg jag filmen Källan (La Source de femmes) av den franska regissören Radu Mihaileanu. Det är en film som jag verkligen vill rekommendera. Den visas också på Folkets Bios biografer runt om i Sverige. Det är en både allvarlig, rolig, sorglig och berörande film som ger inblickar i en för oss på många sätt mycket annorlunda värld.
Handlingen utspelar sig i en liten bergsby någonstans i Nordafrika där kvinnorna tröttnar på att släpa vatten utan något stöd från sina män. Deras vapen blir detsamma som i Aristofanes klassiska komedi Lysistrate: kärleksstrejk. Och denna film handlar verkligen också om kärlek i dess olika former, liksom om brist på kärlek.
Som i alla kamper mellan olika grupper är enheten mellan de nedtryckta (i detta fallet kvinnorna) en stor svårighet. Några går i spetsen, som huvudpersonen Leila (spelad av Leila Bekhti) och mor Gevär (hon heter så), medan andra tvekar, är rädda eller direkt fientliga. Och en av Leilas medsystrar formulerar här en allmän insikt, nämligen att ”det är lättare att vara rebell när man är privilegierad”. Leilas privilegium är att hon har en man som respekterar och älskar henne, även om också han har svårt att stå emot trycket från de gängse värderingarna, familjen eller de andra männen i byn. Man ser också hur enheten ger styrka till dessa kvinnor men att de då också möts av mycket starkare motstånd.
Intressant är också hur filmen skildrar en strid, inte för eller mot islam, utan inom islam. Till exempel den berörande scen där Leila diskuterar tolkningen av koranen med byns imam. Liksom i alla religioner finns i islam både en etik och ett kärleksbudskap. Men där finns också liksom i alla andra religioner de människor (oftast män) som vinner makt och pengar med religionens hjälp. Och flera gånger i filmen ser man de små penningpaketen som lämnas fram bredvid den heliga boken, men som imamen i den sista scenen då vägrar att ta emot.
Musiken är ett starkt inslag i filmen och sången fungerar ofta som ett verktyg för att föra fram ett budskap som i den komiska scenen då kvinnorna dansar och sjunger för en grupp oförstående turister.
Kanske är vi i väst som ser denna film också lite grann som dessa turister, så att vi inte kan ta till oss och förstå allt i filmen, jag vet inte. Men jag tror i alla fall att det är en film som kan bidra till en ökad förståelse för vår likhet som människor på denna jord. Dessutom kan du skratta och beröras en stund på bio. Gå och se Källan!
Media: SvD, Aftonbladet, GP, DN, Expressen
PEPPRAT RÖDGRÖNT 