I en blogg här för en tid sedan undrade jag när kravet på maxinkomster skulle komma till Sverige. De högst betalda svenska cheferna i storbolagen har löner på flera tiotals miljoner. Dessutom fick de enligt en undersökning på DN Ekonomi löneökningar under 2011 på 15 procent eller mer, vilket kan jämföras med löneökningar för vanliga löntagare på mellan 2,4 och 2,7 procent. Nu brukar det ju sägas att dessa chefer måste ha så höga löner för att de annars skulle söka sig utomlands. Vi måste avstå lön till dem för att få behålla dem och deras kompetens påstås det. Men det förutsätter väl att dessa chefer gärna både skulle vilja och kunna tänka sig att arbeta utomlands? Och här finns nu en undersökning gjord av NOVUS från maj som visar att lusten att jobba utomlands inte alls är så stor bland de svenska cheferna. Bara fyra procent anser att en flytt utomlands är ett ”tänkbart alternativ”.
Nu tror jag tyvärr inte att detta faktum kommer påverka varken dem som talar om nödvändigheten av att ha höga löner eller de som bestämmer över dessa löner (ibland och ganska ofta samma personer…). Men olika sorters borgerliga makthavare och skribenter förstår däremot att detta är provocerande för många människor. De kan som finansminister Borg säga att det är ”besvärande” eller som DN:s ledarsida säga att det är ”extra viktigt att näringslivet självt ser till att sans och balans råder när det är dags att sätta direktörslöner och styrelsearvoden.”
Det finns ingenting som tyder på att vi kommer att få uppleva någon sådan ”sans och balans”. Den här marknaden verkar helt enkelt inte ha förmågan att ”reglera sig själv”. Däremot kommer nog de krav på att kapa topplönerna som DN:s ledarsida varnar för och kallar ”populism” att komma även till Sverige och få ett ökat stöd. Det som inte marknaden klarar av måste istället fixas genom politiken/demokratin genom att de många med låga löner och medelinkomster blandar sig i samhällets lönebildning.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 