Det är dags att stryka ordet ”vänstersosse” ur det svenska språkbruket.
Så uttrycker sig Göran Greider i en intressant artikel i senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden.
Greider säger att han själv kallar sig socialist ”Till och med ibland ekosocialist”. Han är en ”svårt passiv” medlem i det socialdemokratiska partiet eftersom han är ”realist och inser att ett parti som vill regera inte kommer att kunna vara överdrivet radikalt”. Däremot vill han inte bli kallad ”vänstersosse”, vilket han ser ”som en förolämpning, en degradering, en stympning.” Han tycker att ordet ”rymmer så oerhört mycket av en förlorarpose. Det utgör en dyster spegling – som en darrig bild i rostig plåt – av tjugofem års högervridning av all politik.”
Greider påpekar att officiellt (uppifrån i partiet) tolereras varken höger- eller vänstersosse som begrepp, i den bilden är alla bara socialdemokrater. Och som han säger: ”Särskilt starkt framhävs det av dem i socialdemokratin som verkligen står långt till höger”. Samtidigt vet ”praktiskt taget alla inblandade” att ”splittringen är fundamental inom socialdemokratin”. Han beskriver därefter denna splittring mellan en mitt som han kallar ”gråsossar”, en högergrupp av liberaler och en vänster som han något ologiskt kallar just ”vänstersossar”.
Denna vänster inom socialdemokratin har enligt Greider
oftast gjort en dygd av att inte öppet försöka sätta någon agenda över huvud taget, livrädda som de är för att framstå som splittrare. Psykologiskt har de därmed blivit offer för en partilojalitet som deras motsvarigheter på den högra sidan i betydligt mindre utsträckning känt sig hämmade av – det brukar vara på den kanten som de ”tunga och anonyma källorna” och krypskytte-sms:en finns.
Han förklarar vidare vänstersossarnas större ängslighet (jämfört med partihögern) med att de till skillnad från partihögerns folk inte har ”en arbetsmarknad väntande inom näringslivet”. Ett uttryck för denna ängslighet sägs vara att de t.ex. aldrig uppträder ”gemensamt med en artikel eller ett utspel.”
Så långt Greiders beskrivning av den fundamentala splittringen i SAP. Den känns krass men samtidigt realistisk. Hans beskrivning stämmer med den bild jag får av partiet som utomstående betraktare. Själv har jag ofta svårt att förstå hur dessa ”vänstersossar” eller socialister inom det socialdemokratiska partiet står ut. Och varje gång jag försöker tänka att det ändå är bra att det finns folk med dessa tankar i partiet så undrar jag också varför de inte hörs och syns mer i öppen kritik av partiets högervridning. Kanske är Greiders syfte att försöka provocera partiets vänster till en mer kraftfull opposition?
Greider själv har väl aldrig varit tyst med sin kritik, men som han själv säger är han skribent och inte politiker. Hans val av partitillhörighet handlar inte om ”identitet” utan om ”realism”. Det är en realism som handlar om att inse ”att ett parti som vill regera inte kommer att kunna vara överdrivet radikalt”. Men vad är ”överdrivet radikalt” egentligen? Är det överdrivet radikalt att säga nej till vinst inom välfärden? Är det överdrivet radikalt att säga nej till privatiseringar och nedskärningar, att vara för omfördelning mot ökad jämlikhet eller höjd skatt för de rika? Är det överdrivet radikalt att kräva just en radikal klimatomställning eller att säga nej till svenskt deltagande i USA:s krig? För partiets höger är det definitivt så. Men tyvärr verkar det vara så även för mittengruppen av ”gråsossar”. För dessa två grupper som dominerar partiet tycks bara intresserade av själva makten inte av politikens innehåll. Greider uttrycker själv detta på ett tydligt sätt när han beskriver den nuvarande kampen om regeringsmakten:
Men vad är det egentligen match om? Om man betraktar svensk politik inte som en strid om vilket parti som är störst utan om vilken agenda som är dominerande ser bilden annorlunda ut: Då är matchen i själva verket slut för ett bra tag sedan. Eller har kanske förvandlats till en vänskapsmatch. Det är match om Makten, men inte så mycket om Politiken. Inget ska ändras, det är den nya trosbekännelsen.
Faktum är att det är svårt att urskilja någon principiell skillnad mellan S och M i så centrala frågor som ”vinster i välfärden” eller skatter.
Men om man uppfattar läget på detta sätt så borde det få rätt stora konsekvenser för såväl den vänster som finns inom socialdemokratin (t.ex. de som är mot vinst i välfärden) som för vänsterpartiet när det gäller synen på regeringsskifte. Jag vill verkligen också ha ett regeringsskifte. Men om det bara innebär ett byte av folk på taburetterna utan några som helst väsentliga förändringar av politiken kring några krav som (utan ”överdriven radikalism”) för oss mot ökad rättvisa och jämlikhet då tycker jag att det i stort sett är skit samma. Naturligtvis är det tråkigt att tänka så här. Mycket lättare och roligare att bara hoppas på regeringsskifte utan någon realism kring vad detta kan leda till. Men betydligt surare efteråt då allt blir som förut.
Tyvärr tror jag att det såväl för dem som är vänster inom socialdemokratin som för vänsterpartiet eller oss partilösa socialister är nödvändigt både att ha ett mycket längre perspektiv än bara till nästa val och att sätta politiken – och kampen för den i alla dess former – inte organisationen, anställningen eller förtroendeuppdraget i första rummet.
Vad folk sen väljer att kalla sig (eller accepterar att kallas) tror jag är mindre viktigt.
Media: Aftonbladet, Dagens Arena, GP
Bloggat: Vinden vänder, Ett hjärta rött, Annarkia, Jinge
PEPPRAT RÖDGRÖNT 
Lämna ett svar till PEPPRAT RÖDGRÖNT Avbryt svar