Efter att ha varit ute och tågluffat i tre veckor är jag åter i ett Sverige där politiken bara tycks fortsätta att utvecklas åt samma skrämmande håll.

På en presskonferens ser jag moderatledaren och SD-ledaren tala om att de efter nästa val siktar på en fyrpartiregering där SD kommer att få ”viktiga ministerposter”. En regering där det är ”naturligt” (enligt M-ledaren) att SD får speciellt inflytande över de områden där de framförallt kan utöva sin nationalistiska främlingsfientlighet. Men moderatledaren ska enligt överenskommelsen vara statsminister oavsett vilket parti som blir störst i valet.

Moderatledaren säger att en sådan regering ska ”hålla kursen”.

Inför detta minst sagt skrämmande perspektiv lyssnar jag på vad Magdalena Andersson, ledaren för det största oppositionspartiet, tänker om detta scenario.

Hon säger ingenting (!) om att en reaktionär främlingsfientlig, rättsosäker och totalt omänsklig politik kommer att förstärkas ytterligare genom detta. Nej hennes kommentar är rent teknisk. Det som Andersson ser som problemet med en sådan regering är att moderatledaren ”Skulle bli svagaste statsministern någonsin”, att det skulle vara en ”konstruktion som är instabil”. Istället menar hon att:

Det Sverige behöver nu, det är ju ett ledarskap som samlar. En stark och handlingskraftig regering som utgår från centrum i svensk politik.

På ett sorgligt vis känns detta uttalande som alltmer typiskt för hur svensk oppositionspolitik gestaltar sig numera. Mycket snack om handlingskraft och vad ”Sverige behöver” men ett skrämmande mummel när det gäller att tala om konkreta krav, politikens innehåll och på vilket avgörande sätt en icke-Tidö-regering skulle innebära något annorlunda än det nuvarande eländet.