Käre Jonas, med tanke på att ditt land beslutat att inte ge mig Nobels fredspris för att ha stoppat mer än 8 krig, känner jag inte längre någon skyldighet att bara tänka på fred …”

(Donald Trump i brev till Norges statsminister Jonas Gahr Støre)

Ja, den regim som funnits i Iran sedan 1979 är en vidrig regim. Men det är inte den enda vidriga regimen i den här regionen, eller i resten av världen. Det får inte bli rätt att utifrån sådana bedömningar angripa andra länder. Det strider mot det som kallas Folkrätten.

Ja, säkert vill en stor del av det iranska folket få bort regimen och upprätta någon typ av demokrati (samtidigt ska vi nog inte underskatta regimens stöd i befolkningen). Men en demokratisk förändring kan aldrig bombas fram. Den kan bara växa fram underifrån. Sonen till den tidigare kungen (shahen) Reza Pahlavi är inte trovärdig som skapare av någon typ av demokrati. Hans far stod för en brutal diktatur som störtades i ett folkligt uppror. Sonen vill nu komma (åter) till makten med hjälp av USA:s vapen, precis som sin far.

Ja, folket i Iran har all rätt att göra uppror. Andra folk kan och bör ge dem stöd i det. FN borde ge stöd till demokrati. Men USA är inte en trovärdig främjare av demokrati. Speciellt inte under sin nuvarande auktoritära och despotiska president. USA har under decennier istället för demokrati främjat statskupper och hindrat demokrati där den hotat deras ekonomiska eller militära intressen. Där de ingripit militärt har de lämnat död, förintelse och kaos efter sig (Afghanistan, Irak, Libyen). I kaoset har motsatsen till demokratiska rörelser stärkts (IS, Al Qaida)

Ja, den iranska regimen är vidrig. Men det är inte den som startat detta krig. Det är också befängt att hävda att Iran på något sätt skulle hota Iran så som Trump påstår när han säger att anfallet ska ”avvärja ett akut hot mot det amerikanska folket”.  Iran har inte möjlighet att militärt slå till mot mål direkt i Europa eller USA. Att USA däremot sedan länge omringat Iran med militära baser och krigsfartyg är en annan sak. Men då är ju frågan åter vem som hotar vem.

Ja, kärnvapen är vapen som måste avskaffas överallt. Men både USA och Israel har de kärnvapen som de anser att Iran inte har rätt till. Iran har sagt att de inte har för avsikt att skaffa kärnvapen men att de vill utveckla kärnkraft. När USA och Israel bombade Iran under tolv dagar förra året sa Trump för övrigt att Irans nukleära program hade ”utplånats” av deras bombningar. Så vari består hotet?

Nu pågår en omfattande förstörelse både i Iran och i andra länder i regionen. Oskyldiga människor dör (som barnen på den skola som var ett av de första offren). Hur många som kommer att ha dött innan detta krig är över vet vi inte. Kriget måste stoppas!

Det är förfärligt att läsa uttalanden från den svenska regeringen och ledande svenska politiker. De pratar som om det var Iran som startade detta krig. De lyckas inte fördöma angreppet. John Lapidus skrev bra om detta i ett inlägg på Facebook häromdagen:

Är det inte sorgligt att, på 40-årsdagen av mordet på Olof Palme, höra Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Morgan Johanssons ”analys” av USA:s och Israels anfallskrig mot Iran? Han hummar. Han stakar sig. Men tycks precis som Magdalena Andersson ge sitt fulla stöd till Donald Trump och Benjamin Netanyahu. Johanssons huvudargument är att Iran vägrar släppa in IAEA, men han ”glömmer” att Trump – till många europeiska länders förfäran – rev upp det avtal som fanns och att Trump så sent som i somras, precis som i dag, bombar Iran mitt under pågående förhandlingar.

Socialdemokraterna har bundit upp sig vid det militärindustriella komplexet, vid fortsatt och ohämmad upprustning och inte minst vid det DCA-avtal som upplåter 17 svenska militärbaser åt fascisten i Vita huset. Socialdemokraternas anammande av försvarsmaktens och bombhögerns ensidiga syn på världen är lika beklämmande som skrämmande.

Var finns sossar som Olof Palme? Var finns sossar som Maj Britt Theorin? Det existerar progressiva fraktioner inom S men de sysslar enbart med inrikespolitik och har, i likhet med Morgan Johansson, mycket bristfälliga kunskaper om imperialismens historia, nutid och framtid.

Det är allt annat än enkelt att navigera i dagens allt mer multipolära värld, men av någon anledning vissnade och dog all form av antiimperialistisk omvärldsförståelse strax efter de stora demonstrationerna mot Irakkriget 2003. I Sverige har inte heller funnits mycket till vänster med vilja eller förmåga eller kunskap att pressa S i dessa frågor, i alla fall inte som i Spanien där den socialdemokratiske premiärministern Pedro Sánchez i dag säger bland annat:

”Vi avvisar USA:s och Israels ensidiga militära agerande, som innebär en eskalering och bidrar till en mer osäker och fientlig internationell ordning.”

Fredsforskaren Frida Stranne skriver också bra om detta krig:

Jag kan utan tvekan säga att jag aldrig varit såhär oroad eller rent av rädd för vad som väntar världen i.o.m det som startats genom attackerna mot Iran. Men än en gång tror jag det är skildringen av det som händer och politikernas uttalanden som skrämmer mest.

USA och Israels attacker mot Iran strider mot Folkrätten och internationella rättsprinciper. Att åberopa ‘förebyggande krig’ som nu görs är ett sätt att förvanska verkligheten för att få övergreppen att låta rimliga. Det finns situationer där förebyggande militära attacker kan tillåtas, men det gäller inte i detta fallet eftersom Iran inte utgjort något omedelbart hot och enligt Omans förhandlare hade gjort stora eftergifter i de pågående förhandlingarna som var tänkta att återupptas imorgon. Trump ljög också i sitt tal till nationen där han hävdade att Iran har möjlighet att militärt slå till mot mål direkt i Europa eller USA.

Om vi avser ha regler som inte bara ska gälla när vi själva tycker de passar våra intressen, så är detta anfall något som ovillkorligt måste fördömas av omvärlden.

Att avrätta politiska ledare som man nu gjort strider också mot internationell rätt. Det har ingenting att göra med vad man tycker om ett specifikt ledarskikt – men vad USA ägnar sig åt runt om i världen är rena maffiametoderna. Det är mer än häpnadsväckande att höra europeiska ledare som stod i Davos för en tid sedan och talade om internationell rätt, nu böja sig som tunna grenar i vinden och dansa helt efter USA:s pipa.

Jag har lyssnat noga på en lång rad olika internationella experter med lång erfarenhet av Iran och då framträder vissa saker.

Det är absolut många i Iran som vill byta ut ledarskapet i Teheran – något som också är fullt förståeligt. De som motsätter sig styret utsätts inte sällan för brutala repressiva åtgärder. Men – det är också väldigt många som INTE vill byta ledarskikt, vilket spelar en avgörande roll avseende utsikterna för de ”planer” som Washington gjort upp och verkar tro ska gå enkelt att driva igenom. En viktig aspekt i diskussioner om huruvida ett krig är ”rättfärdigt” – handlar nämligen om utsikten att nå sina mål. Men det är framför allt väldigt väldigt få iranier inne i Iran som vill att det nuvarande styret ska bombas bort av amerikanska bomber med de konsekvenser som detta innebär för dem på plats. De mest högljudda rösterna för detta är utanför Iran. Det är också väldigt få amerikaner som stödjer presidenten i detta.

Iranska ledarskapet är dessutom ganska robust. Det är alltså inte så att bara för att man ”tar ut” några så faller systemet samman som ett korthus. Sådana idéer vilar på önsketänkande och riskerar istället mynna ut i att ännu mer hårdföra krafter kommer att ta över istället. De rörelser man avser ‘hjälpa’ så att de kan öppna upp Iran mot väst, lär inte heller få så mycket luft under vingarna i sin kamp när våra Europeiska politiker inte ens kan fördöma masslakten av små skolbarn som blev resultatet av en av de inledande missilattackerna. Sannolikheten att fler istället vänder sig emot oss efter ett så arrogant förhållningssätt till iranska barns liv, måste sägas vara överväldigande stor.

Men värst av allt är vad det här kriget har satt igång för krafter. Ett auktoritärt ledarskap som är under existentiellt hot svarar inte med att lägga sig platt. Snarare försvinner varje uns av återhållsamhet eftersom det inte handlar om en begränsad konflikt om en specifik fråga – utan om överlevnad. Vi misstar oss nog också grovt om vi tror att Irans kapacitet att orsaka skada inte skulle vara ganska betydande. Allt detta öppnar för ett regionalt krig vars konsekvenser kan bli långtgående och ödesdigra på SÅ många sätt. Det är helt obegripligt att så många av våra politiker verkar ta så lätt på dessa hot.

Och igen, inte ett enda försök att störta en regim med våld har skapat stabilitet och demokrati utan i princip bara kaos och mer våld. När så många politiker nu dessutom helt utan kontext och historia hävdar att Iran är källan till all instabilitet i MÖ och är den största sponsorn av terror (och därmed ensam ska hållas ansvarig för den uppkomna situationen) – så måste man fråga sig vad de har befunnit sig de senaste decennierna? Någon som hört talas om al-Qaeda? IS? Hört talas om deras brott? Har man förträngt vilka som bidragit till dessa gruppers existens? Man skulle önska att vi kunde lyfta nivån något och förstå att regionens många aktörer och stormaktsintressena som rör sig i detta är lite mer komplicerat än all den förenklade dikotomi som nu pumpas ut. Och inte minst skulle man önska att europeiska ledare åtminstone försökte vara en röst för diplomati och balans i det här kaoset.

Inte minst för att det här är ett krig som mycket väl kan spilla över på oss själva och komma till ett stort pris även här. Jag skulle till och med vilja dra det så långt som att säga att USA/Israel öppnat helvetets portar och när vi nu får indikationer på att Saudiarabien överväger att svara på iranska anfall så närmar vi oss just helvetet. Då behöver vi ett ledarskap som inte drivs av känslor utan konsekvenstänk och grundad kunskap.

Och om någon försöker förvränga det här inlägget till att ursäkta regimen i Iran för de människorättsbrott som de gjort sig skyldiga till eller för att vara pro-Iranskt, så kommer jag att rensa bort det. Det har tyvärr blivit en allt vanligare strategi när man inte kan diskutera sakfrågorna utan bara vill döda alla samtal.

Läs också