Ett omfattande folkligt uppror pågår i Iran. Upproret verkar handla om en kombination av olika faktorer: både svåra materiella levnadsvillkor med rusande inflation, djupa klyftor mellan folk och elit och krav på frihet från regimens diktatur. Kampen för frihet knyter an till massprotesterna ”kvinna, liv, frihet” från 2018 – 2019.

Irans historia under de senaste drygt hundra åren är fylld av uppror, kupper och regimförändringar.

Lite historia

För mer än hundra år sedan rörde sig fortfarande svallvågorna från den ryska oktober-revolutionen. 1920 upprättades en sovjetisk socialistisk republik i provinsen Gilan i Iran (se bild).

I 16 månader höll denna socialistiska republik stånd. Men i februari 1921 krossades den av översten Reza Khan med hjälp av en kosackstyrka. I april 1926 utropade sig denne överste till Reza Khan Pahlavi, shah över hela Iran.

År 1941, under andra världskriget, närmade sig Reza Khan Pahlavi till Nazi-Tyskland. Men han störtades av sovjetiska och brittiska trupper. Då efterträddes han av sonen Mohammed Reza Pahlavi.

Det tog ett tag innan denne kunde upprätta sitt envälde med hjälp av USA och Storbritannien. Innan dess upplevde nämligen Iran :

”…under en kort tid ett styre som närmade sig demokrati men som slutade i en statskupp 1953”.

som det stod i en artikel hos Utrikespolitiska institutet.

Den 29 april 1951 hade nämligen Mohammed Mossadegh som ledde Nationella Fronten valts till premiärminister. Hans regering påbörjade ett antal sociala reformer och ville också stärka landets oberoende och kontroll över oljan. Anglo-Iranian oil Company nationaliserades 1 maj 1951, tre dagar efter att Mohammed Mossadegh blivit vald till statsminister. Väst bojkottade då Iran så att man inte kunde sälja sin olja (låter det bekant?). Och den 19 augusti 1953 störtades Mossadegh i en kupp organiserad av CIA och det brittiska MI6. Kuppen innebar att shahen Reza Pavlavis envälde upprättades.

Den iranska oljan behärskades därefter av ett konsortium bestående av fyra länder: USA, Storbritannien, Frankrike och Nederländerna. CIA-chefen Allen Dulles (bror till utrikesministern John Foster Dulles) som ordnat kuppen blev senare vicepresident för Gulf Oil Company.

I en artikel i Guardian från 2013 berättas att CIA senare erkänt att man låg bakom kuppen mot den demokratiskt valde Mossadegh.

Diktaturen under Reza Pahlavi varade fram till 1979. Det är sonen till den då enväldige shahen som nu en del av de oppositionella vill ha ”tillbaka” till makten.

Vid sin höjdpunkt drog kampen mot shahen med sig en överväldigande majoritet av stadsbefolkningen i gatudemonstrationer, som omfattade de väldigaste massmobiliseringarna…

I februari 1979 störtades shahens diktatur. Men revolutionen togs över av det reaktionära prästerskapet. Mohammed Alfa och Azar Tabari  skrev om detta:

Det är ingen överdrift att säga att bokstavligen inga av de förväntningar, förutsägelser och prognoser, som vänstern både inom och utom Iran ställde upp, har bekräftats. Den hastighet med vilken en hårt repressiv och djupt reaktionär regim har uppstått i kölvattnet på kolossala massmobiliseringar med miljontals deltagare, har gjort många politiskt skakade och desillusionerade.

Men nu är det alltså denna reaktionära religiösa diktatur som folket efter 46 år gör uppror mot.

Här finns det olika förhållningssätt.

Olika synsätt bland dem som säger sig stödja upproret

Många från höger till vänster riktar kritik mot regimen och säger sig stödja det upproriska folket. Men hos det borgerliga etablissemanget har det alltid funnits en falskhet och dubbelmoral när det gäller denna kritik.

De riktar sin kritik bara mot Iran och andra regimer som är i konflikt med USA. När det gäller USA-vänliga regimer som till exempel Saudiarabien – en absolut monarki utan fria val, utan yttrandefrihet, med offentliga avrättningar och förtryck av kvinnor – finns inte alls samma hårda ton eller villighet att använda våld mot regimen.

Inte heller är folkrättens principer viktiga för dem när det gäller Iran. När USA attackerade och bombade Iran i juni 2025 sa vår utrikesminister att hon inte kunde uttala sig om ifall detta stred mot folkrätten. Det var då ”för tidigt att säga. Vi har inte alla omständigheter”.

Och den avgörande skiljefrågan mellan höger och vänster här handlar just om detta med militära ingripanden. Då ”fredspresidenten” i USA låter meddela att ”Hjälp är på väg”, är det inte något som det finns anledning att glädjas åt. En opposition som låter sig föras till makten genom CIA och US-amerikanska bombplan är inte en opposition som kommer upprätta varken demokrati eller drägliga levnadsförhållanden för folkflertalet.

Olika synsätt bland dem som är emot imperialism och hyckleri

Jag tror att den största delen av vänstern stöder upproret mot prästväldet i Iran, oavsett vilka förhoppningar vi nu har denna gång. Men det finns också, har jag förstått, en del som ser sig som vänster och är mot imperialismen, som har en linje som är en sorts spegelbild av högerns uppslutning bakom USA och våldsamma ingripanden. Denna vänster är emot upproret just därför att Iran är i konflikt med både USA och dess bandhund staten Israel. Fiendens fiende blir en vän för dem.

Naturligtvis kan ett resultat av att prästregimen störtas bli en lika reaktionär regim, men med stöd av USA. Vi har under senare decennier sett ett flertal exempel på uppror som gett andra resultat än de vi inom vänstern önskade. Men om vi utifrån detta tar avstånd från folkets rätt att göra uppror mot varje förtryckande regim, då hamnar vi väldigt fel. Fiendens fiende kan aldrig bli vår vän. Och vi blir aldrig trovärdiga ifall vi tar avstånd från folkliga krav på demokrati och anständiga levnadsvillkor.

Vi måste efter vår förmåga utveckla stöd både till upproret och till de krafter som står för en demokratisk och en socialistisk linje i kampen.

Läs mer om detta i artikeln ”…varken Khamenei eller shahen” i tidningen eFolket