År 1928 höll socialdemokraten Per-Albin Hansson (Sveriges statsminister 1932–1936 och 1936–1946) ett tal där han jämförde samhället med ett hem. Många har använt sig av det här talet liksom det mer komplicerade begreppet ”folkhemmet” på olika sätt. Även om det finns mycket olika tolkningar så är det ett fint tal vad gäller visionerna. Per-Albin Hansson sa bland annat:

Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. 

Oavsett hur vi tänker om hur långt dessa snart hundraåriga visioner blev realiserade så tycker jag att en sak är klar: numera rör vi oss i snabb takt bort från dessa ideal.

Vi har en regering som inte bara accepterar växande klyftor utan också aktivt förstärker dem. De gör det både genom beslut som sparkar nedåt och genom att med falsk propaganda peka ut syndabockar i samhället. Samtidigt som en grupp av människor framställs som problem försöker man på olika sätt försämra livet för dem.

Tydligast är detta när det gäller politiken mot människor som kommit till Sverige som invandrare eller flyktingar. Läs till exempel Ingrid Eckermans artikel ”Utvisningspolitik ersätter invandringspolitik” som går igenom både hittills genomförda och kommande beslut.

Tidöregeringen vill aktivt driva människor ut ur Sverige. Förra året, när Malmer – Stenergard var migrationsminister, så ”strålade hon av lycka” enligt Aftonbladet, då hon vid en presskonferens i augusti meddelade att utvandringen var större än invandringen för första gången på 50 år. Att siffrorna enligt SCB (som så ofta) inte riktigt stämde är en annan sak. Men det visar på avsikten och sättet att tänka.

Ett av exemplen på utvisningspolitiken är förslaget om att dra tillbaka de permanenta uppehållstillstånden. Den 26 september 2025 kunde man på regeringens hemsida läsa att (nuvarande) migrationsministern Johan Forssell ”tagit emot slutbetänkandet från Miniminivåutredningen”. Där står att: ”Utredningen föreslår att en ny lag införs som gör det möjligt att ändra permanenta uppehållstillstånd till tidsbegränsade för vissa grupper”. Och:

Den nya lagen föreslås omfatta personer som har fått permanent uppehållstillstånd så som bland annat flyktingar, alternativt skyddsbehövande, kvotflyktingar, varaktigt bosatta i Sverige eller som har beviljats permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller vid vissa verkställighetshinder. Detsamma gäller anhöriga till omnämnda grupper. 

Om ett permanent uppehållstillstånd återkallas enligt den föreslagna lagen och individen inte kan beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd är utgångspunkten att man inte längre har rätt att vistas i Sverige och därmed ska utvisas.

Mellan 98 000 och 185 000 personer ska på detta vis få sina ärenden öppnade, granskade och omprövade. Utredningen anger (s.201) att Migrationsverkets kostnader för detta skulle uppgå till cirka 1 191 miljoner kronor. Utöver det tillkommer andra kostnader.

Det mycket märkligt att i ett rättssystem dra tillbaka rättigheter för människor som de fått som ett löfte om långsiktig trygghet. Den sorts långsiktiga trygghet som är nödvändig för att människor ska i verklig mening kunna integrera sig i det svenska samhället. Det ”orwellskt” motbjudande är att Tidö-regeringen driver dessa förslag med argument om att förbättra ”integrationen”. Eller som Forsell säger: ”bryta utanförskapet”.

Politiken från Tidö-regeringen är upprörande ur moralisk och humanitär synvinkel. De bidrar just till det samhälle som Per-Albin Hansson i sitt tal ville komma bort från. Men det är inte ”bara” därför som vi måste gå emot dem. Ett samhälle utan varken ”kelgrisar” eller ”styvbarn” är inte bara bra för de utstötta och nedtrampade, det är också ett bättre samhälle för de flesta av oss, den stora majoriteten av oss som inte heller tillhör ”kelgrisarna”.

Jag ska här citera kulturgeografen Maria Persdotter som skrivit en mycket bra artikel om det hon kallar den nyliberala nationalismen i Tidskriften Röda Rummet. Hon beskriver där ”hur rätten till skydd gjorts beroende av individens arbetsförmåga och ekonomiska prestation” och slår fast att det ”är inhumant och en urholkning av asylrätten”. Men också det viktiga att ”asylfrågan inte enbart är en värderingsfråga” och att vi kan:

…..betrakta den samtida migrations- och integrationspolitiken som både ett medel och en arena för klasskamp – regressiv såväl som progressiv. Migrationspolitiken kan inte ses isolerat från ekonomiska frågor eftersom asylfrågan inte enbart är en värderingsfråga, utan en fråga om villkoren för solidaritet. Den samtida nationalistiskt och rasistiskt präglade åtstramningspolitiken vill få oss att tro att det finns en absolut motsättning mellan ett generöst flyktingmottagande och välfärd, men den fördelningspolitiska konflikten har aldrig stått mellan den inhemska arbetarklassen och mindre bemedlade migranter, utan mellan olika transnationella klassintressen.

Om den rådande nyliberala nationalismen sår split och försvagar arbetarrörelsens maktposition, måste vänstern svara genom att bygga allianser som återupprättar solidaritet och stärker arbetarklassens maktposition, inom och bortom landets gränser.

Det som är bra för flyktingar är påfallande ofta bra för arbetarklassen i stort.

Därför är det oerhört glädjande att Tidöregeringen också möts av motstånd. Ett exempel på det är motståndet mot det återvändandeprojekt som regeringen aviserade för ett år sedan. Regeringens samordnare skickade ut en förfrågan om ett möte med kommunerna. Jokkmokks kommun drog här igång en proteststorm över hela landet som visade att de flesta kommuner i Sverige inte vill driva ut invandrare utan tvärtom både behöver dem och vill ha dem kvar. Hittills har 172 av Sveriges 290 kommuner tackat nej till att träffa samordnaren och på olika sätt motiverat varför de inte vill bidra till att driva människor ut ur landet.

Det är ett faktum att väldigt många människor med utländsk bakgrund jobbar inom sådana verksamheter som sjukvård och omsorg. Många blir (med rätta) upprörda när arbetskamrater rycks bort från dem och verksamheten på grund av regeringens politik. Men det finns  en typ av ord och argumentation som jag tycker vi ska akta oss föri det här sammanhanget. Det är när man börjar föra in den här reaktionära frasen om ”hårt arbetande” människor som finansministern älskar att använda. DN:s ledarskribent Susanne Nyström gör det i en text där hon skriver ”regeringen kastar ut hårt arbetande människor”. Tankesmedjan Katalys säger på liknande sätt i Aftonbladet att ”det är vansinnigt att kasta ut arbetande människor”.

Naturligtvis är det fel att kasta ut både ”arbetande” och ”hårt arbetande” människor. Men betyder det att vi borde acceptera att vi kastar ut människor som av olika skäl inte kan eller får arbeta? Det anser inte jag. Denna uppdelning mellan ”hårt arbetande” och andra är också ett sätt att ställa grupper mot varandra och skapa nya ”styvbarn”. En sådan uppdelning bör vi inte acceptera om vi vill ha ett gott samhälle.

Så låt oss hålla ihop alla som inte är eller vill vara ”kelgrisar”. Hålla ihop för ett samhälle för de många – inte de få.