Jag har idag läst tre viktiga artiklar om vårt samhälle just nu. Istället för att skriva något själv vill jag här rekommendera och sprida dem.

Fattigdomen

Enligt Statistiska Centralbyrån levde 698 000 människor i materiell och social fattigdom 2024 – nästan dubbelt så många som 2021. Sveriges Stadsmissioner har gjort en forskningsrapport om detta:  ”Fattigdomsrapporten 2025 – Från välfärdssamhälle till välgörenhetssamhälle”.

I DN skriver de bland annat om rapporten :

Ökningen beror delvis på lågkonjunkturen i Sverige med höga matpriser och hög arbetslöshet, men också på att det blir allt svårare för människor att få ekonomiskt bistånd, skyddsnätet för människor som inte kan försörja sig själva.

I Fattigdomsrapporten 2025 analyserar forskare tre utredningars förslag – grunden till bidragsreformen som läggs fram i riksdagen i vår. Förslagen innebär att ekonomiskt bistånd ytterligare begränsas för människor i utsatthet. Där ingår ett förbud för kommunerna att ge ekonomiskt bistånd utöver den nya riksnormen för försörjningsstöd och ett bidragstak för stora hushåll för att förhindra att ”bidrag staplas på varandra” med syfte att motivera till arbete (SOU 2025:15). Det är dock i dag inte möjligt att stapla bidrag då alla tillkommande inkomster räknas bort från försörjningsstödet. Utredningen visar också att mycket få människor bedöms kunna komma i arbete genom att ett bidragstak införs.

Sveriges Stadsmissioners erfarenhet är att människor med försörjningsstöd vill arbeta. Det är utbildningsnivå, språkkunskaper och diskriminering på arbetsmarknaden som utgör de verkliga hindren, inte det ekonomiska biståndet.

Utredningen om kvalificeringskrav till socialförsäkringar (SOU 2025:53) visar att fattigdomen kommer att öka i Sverige om reformen genomförs. Cirka 130 000 människor kommer att drabbas däribland 60 000 barn. Det är ungefär lika många människor som det bor i Västerås, en av Sveriges tio största städer. Utredningen räknar även med ökad kriminalitet och psykisk ohälsa – särskilt bland unga.

Alltså: människor med försörjningsstöd vill arbeta. Sänkningen av försörjningsstödet kommer inte leda till att många fler kommer i jobb, däremot att psykisk ohälsa och kriminalitet ökar.

Högerns illusionsmakeri

Johanna Frändén skriver bra om hur högern försöker lura oss om hur det ligger till med försörjningsstöden och genom att föra in falska sidospår. Hon skriver (också i DN) bland annat:

I veckan har regeringen blivit ertappad med att blåsa upp siffrorna om hur många familjer som lever på bidrag. Finansminister Elisabeth Svantesson låter sig inte hindras av att hon har fel. Hon vill verkligen banka in den gamla litanian: De kommer hit, skaffar massor med barn och lever på bidrag.

Den brukade under min uppväxt på 1990-talet mässas av samma människor som inte kunde bestämma sig för om invandrare är ett problem för att de är arbetslösa eller för att de tar svenskars jobb.

……

Faktachecken ger dock vid handen att antalet hushåll som är beroende av ekonomiskt bistånd har minskat för varje år i nästan ett decennium samt att den vanligaste bidragstagaren är en ensamstående man utan barn. Familjer med fler än tre barn tar emot drygt sex procent av socialbidragen.

Den politiska grenen att belysa undantagsfall som ett samhällsproblem har något av en högkonjunktur just nu. Bara timmar före partiledardebatten i söndags föreslog Ebba Busch att Sverige ska förbjuda burka och niqab i det offentliga rummet.

………

– Vi måste hålla frågan om niqab och burka tydligt på agendan och förbjuda det medan vi kan, säger Ebba Busch till Aftonbladet.

”Medan vi kan” öppnar onekligen för vissa motfrågor: Ser Ebba Busch en växande opinion för ansiktstäckande klädsel i det offentliga Sverige? Tror hon på ett talibanskt maktövertagande inom kort?

…….

Frågan är om det inte vore mer tidseffektivt för Ebba Busch att söka upp kvinnorna som bär ansiktstäckande klädsel i Sverige personligen och informera dem om deras rättigheter. Krokar hon arm med Elisabeth Svantesson hinner de riva av ett jobb-pep-talk hemma hos landets tre åttabarnsfamiljer med ett månatligt försörjningsstöd à 50 000 kronor också.

En misstanke är förstås att regeringens företrädare fullt medvetet ägnar starten på valrörelsen åt att tala om icke-representiva storfamiljer och ett fåtal ansiktslösa kvinnor i hopp om att det ska spilla över på alla Sveriges invandrare.

Hatet mot Hatt

Det är hemskt att centerledaren Anna-Karin Hatt kände sig tvungen att avgå som partiledare på grund av hat och hot. Men som Karin Pettersson skriver i Aftonbladet så finns det samtidigt ”något rakt av förljuget i reaktionerna på händelsen som gör mig mycket trött”. Hon fortsätter:

Faktum är att de allmänt hållna klyschorna om ”ett hårdnande klimat” och ”polarisering” både döljer och förskönar verkligheten.

För lyssna på mig nu: det finns inget som går att kalla ”det gemensamma” längre.

Så här ser det politiska landskapet ut, i Sverige och många andra länder. På ena sidan en kraftfull politisk mobilisering där högerextremister, etnonationalister och tidigare konservativa partier krokar arm. De har stöd av starka ekonomiska intressen som vill se skattesänkningar för de rikaste och gynnsamma ekonomiska villkor för vissa branscher (i Sverige är välfärdsoligarkerna en stark maktfaktor). Etnonationalisterna vill å sin sida att invandrare ska slängas ut, numera även de skötsamma. De har tillgång till kraftfull finansiering och smarta mediestrategier, och får draghjälp av en digital offentlighet som premierar hat och rasism. Bakom de politiska framgångarna ligger ett långsiktigt arbete, inklusive strukturer med egna informationskanaler och nätverk av intellektuella. Dessa politiska krafter får energi av de enorma klyftor som byggts upp de senaste decennierna, av den våldsamma ojämlikheten och segregationen.

Och nu har samma människor mage att klaga på tonläget i svensk politisk debatt?

På andra sidan finns i dag lätt handfallna liberaler, socialdemokrater och tyckare som tror att det går att återvända till gårdagen genom att vädja till vett och sans och utbildningsinsatser om källkritik. Men, för att vara övertydlig, eftersom hatandet och hotandet är en del av en mycket framgångsrik politisk strategi, kommer det inte att gå.

Det är naivt på gränsen till farligt att lägga tid på att vädja till goda avsikter hos människor som med öppna ögon valt att samarbeta med ett parti som har satt hatandet och hotet i system. Det är ingen slump att det mesta av hotet mot folkvalda och människor i offentligheten kommer från extremhögern, eller att de som drabbas hårdast är de som tar ställning i frågor om antirasism, klimat eller feminism. Alla vet det, forskningen visar det, och den som i stället väljer att prata om ”polarisering” i allmänna ordalag begår – som journalisten Lotta Ilona Häyrynen påpekade på Bluesky häromdagen – tjänstefel.

De senaste veckorna har Tidöregeringen försökt frammana bilden av ett hot mot demokratin som kommer från folk som inte gillar deras politik. Från fredsaktivister som avhumaniseras och kallas odjur, till Palestinademonstranter som hotas bli av med sina demokratiska rättigheter och nu senast Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar som skulle ”mickas av” enligt statsministern. Greta Thunberg som tillfångatogs på internationellt vatten läxades upp av utrikesministern och fick minimalt med stöd när hon plågades i israeliskt fängelse. Och nu har samma människor mage att klaga på tonläget i svensk politisk debatt? Jag är säker på att Ulf Kristersson och Ebba Busch – dessa cyniska maktspelare – kommer att använda även Anna-Karin Hatts avgång till att försöka tysta politiska motståndare.

Jag är mycket trött på dessa vädjanden om att alla ”måste stå upp för demokratin”. Vad avses? Jag anser mig vara demokrat, men jag har en stark övertygelse om att en fungerande demokrati måste bottna i en hyfsat jämn fördelning av makt och resurser, rätt att uttrycka sig och demonstrera, och respekt för människovärdet.

Jag anser att den politik som Tidöregeringen – och i dag delvis även Socialdemokraterna – står för i praktiken försvagar demokratin, och leder till ett ännu hårdare och våldsammare samhälle. Vad är det vi ska låtsas vara överens om?

Jag tror tvärtom att det vi behöver komma bort från är idén att det finns någon ”samsyn”

I land efter land är antidemokratiska krafter på frammarsch. I Sverige ser vid det i unga mäns organisering i aktivklubbar, i förslagen om att inskränka demonstrationsfriheten, i bristen på motstånd mot den debila idén att spärra in 13-åriga barn i fängelse. Vi ser det i den totala avhumaniseringen av flyktingar och hatet mot kvinnor och klimataktivister. I Tyskland ökar stödet för högerextremisterna i AfD – och i veckan öppnade flera politiker i CDU för att lätta på den tidigare hårda brandväggen mot partiet. I Storbritannien – som alltid har berömt sig av att vara ett värn mot fascismen – demonstrerade 200 000 personer nyligen till stöd för rasisten och våldsromantikern Tommy Robinson. I USA genomför maskerad milis tv-sända räder mot papperslösa och klipper sedan ihop det till propagandafilmer.

Många av dagens politiker kommer från en tid när det fanns en föreställning om att det fanns mycket som de flesta kunde vara överens om. I dag är det tydligt att målen – inte bara medlen – i grunden skiljer sig åt. För 20 år sedan var politiken ett jobb bland andra, där det inte var så stor skillnad mellan en vd, lobbyist och partiledare. I dag är politiken något annat, en arena där grundläggande värden står på spel. Där en kamp pågår och det – som sagt – inte finns någon samsyn om någonting.

Även jag sörjer att Anna-Karin Hatt avgått. Men det är också ett faktum att väldigt många människor redan hatats och hotats bort från offentligheten och att de som är kvar ofta gör sitt arbete till mycket höga personliga kostnader. Chocken – spelad eller verklig – från ledande politiska företrädare över Hatts beskrivning av verkligheten blir i det sammanhanget närmast stötande.

Jag vill inte stämma upp i en kör som jag uppfattar som en charad. Jag tror tvärtom att det vi behöver komma bort från är idén att det finns någon ”samsyn” och i stället tala klarspråk om det vi ser. Fascismen är på frammarsch, människovärdet och demokratin är hotad och personligen är jag övertygad om att det kommer att bli värre innan det blir bättre. De som vill se en annan politik än rasism och ökande ojämlikhet måste ta strid om detta med samma kraft, tydlighet och uthållighet som högern.