Det har rapporterats i olika medier om motsättningar inom Vänsterpartiet. Vi har kunnat höra om två riksdagsledamöter som först hotades med uteslutning men sedan lämnade partiet. Det har sagts att den ena hotades med uteslutning för att hon delat en antisemitisk bild. Om den andra har det sagts att han uppträtt olämpligt.

”Antisemitism”?

Att Delgado Varas spridit en antisemitisk bild har blivit en etablerad sanning. Men sanningen var ju att hon spridit vidare en kritisk kommentar till en sådan bild. Därmed spred hon (indirekt) en bild med en antisemitisk konspirationsteori. Även det dumt och obetänksamt, men inte antisemitiskt till sin avsikt. Många andra som hetsat mot henne har också spridit denna bild.

Även i delar av den press som räknas som vänster har denna uppfattning spridits. En viktig aktör för att sprida detta har varit tidningen ETC som tidigare spred samma falska bild av Labourpartiets Jeremy Corbyn. ETC:s chefredaktör skrev: ”Har alla arga vänsterpartister glömt bort att det började med antisemitism?” och att Delgado Varas ”tveklöst” förmedlat antisemitism. Dror Feiler, vänsterpartist, aktiv i solidaritetsrörelsen med Palestina och i Judar för Israelisk-Palestinsk fred, skrev om detta:

Hur dum kan en chefredaktör vara? Andreas Gustavsson ställer i ETC den retoriska frågan: ”Har alla arga vänsterpartister glömt bort att det började med antisemitism?” och svarar själv med att allt började med Lorena Delgado Varas post som var enligt honom ”tveklöst vidareförmedling av antisemitism”. Samtidigt publicerar han i samma tidning samma bild – och gör sig själv och ETC, enligt sin egen logik, skyldiga till spridning av antisemitism.

Det avgörande här som polisen konstaterade är inte bilden i sig, utan uppsåtet. Varken Delgado eller ETC publicerade bilden för att sprida antisemitism. (Polisen har därför lagt ner sin förundersökning). Tvärtom var intentionen den motsatta: Delgado ville påpeka att det inte är Israel som styr världen, utan USA, och att händerna i bilden borde byta plats. ETC genom sina artiklar om att antisemitism existerar och bör bekämpas.

Varför fortsätter då ETC, genom sin chefredaktör, att sprida lögner, halvsanningar och hets mot solidaritetsrörelsen och vänstern? För mig är det oförklarligt. Visst försöker Gustavsson maskera sin argumentation med brasklappar och självklarheter – att vänstern inte är värst, att det finns värre – men det ändrar inte kärnan i hans linje.

Han skriver: ”Det handlar på ett mycket grundläggande plan om skyldighet att vårda sin övertygelse om var gränsen måste dras, alltid, oavsett vad som sker runt omkring.” Det är en formulering jag kan instämma i. Men paradoxalt nog verkar den Gustavsson som skriver detta inte veta vad den andra Gustavsson gör. För i praktiken drar han ingen gräns alls för sin egen hetsjakt.

Att påstå att ”allt började med antisemitism” är helt enkelt osant. Gustavsson vet – liksom vi andra – att diskussionerna, konflikterna och uteslutningsärendena i Vänsterpartiet går längre tillbaka än Delgados post. Det började i själva verket när partiet under Nooshi Dadgostars ledning målmedvetet började söka sig mot mitten, i hopp om framtida ministerposter i en socialdemokratisk regering. I den processen verkar ledningen vilja rensa bort allt som kan uppfattas som socialistiskt, radikalt, kontroversiellt eller obekvämt.

”Olämpligt beteende”

Frågan om ”olämpligt beteende” är svårare att bedöma för den som inte varit med i de sammanhang det handlar om. ”Olämpliga beteenden” kan många människor uppvisa i hårda konflikter. En del visar det även i andra situationer (som att säga fula ord samtidigt som TV spelar in eller att ta anställning hos skumma lobbyföretag). Men räcker det som grund för att utesluta någon?

Jag tror istället mera att det handlar om en krock mellan ett alltmer ”välkammat” och av reklambyråer och kommunikationsavdelning styrt parti å ena sidan och å andra sidan radikala medlemmar som avviker med sina åsikter och sina sätt att uttrycka dem. Dessutom om en konflikt kring vad det innebär att bli ”regeringsdugliga” (se Feiler ovan) Här finns en faktisk skillnad i synen på hur vi vill att ett parti ska fungera. Och Vänsterpartiet har utvecklats mot att i vissa avseenden mer likna övriga svenska riksdagspartier. Partier där ledningen har en mycket stor makt och partipiskan viner hårt.    

Vänsterpartiets gamle vice partiledare Johan Lönnroth skrev om detta på Facebook och citerade Fabian Månsson som sagt: ”Enighet finns bara på kyrkogården”. Johan tillade:

Vi måste lära oss att hantera våra olika åsikter och inte likt socialdemokratin – eller ännu värre kommunistpartierna i Östeuropa – förvandlas till en centralstyrd apparat som inte tillåter minoriteter att yttra sig offentligt.

Politiska skillnader

Världen har förändrats mycket på senare år. Högerkrafter av olika slag har stärkt sina positioner runt om i världen och i Sverige. Vänsterpartiet har samtidigt också genomgått politiska förändringar som man kan se som en sorts anpassning till det förändrade läget. Det gäller till exempel klimatpolitiken och synen på den militära upprustningen. Vänsterpartiets tidigare partiledare Lars Ohly tar upp en del av dessa förändringar i en artikel i Sydöstran. Läs den.

Frågan är ju ifall skillnader i dessa och andra olika frågor kan rymmas inom Vänsterpartiet. Jag vill tillsvidare hoppas att de gör det. Trots de politiska skillnaderna, där jag själv tillhört de kritiska, finns det samtidigt också mycket som är bra med Vänsterpartiet. Det räcker att jämföra med de andra riksdagspartierna. Men framförallt gäller det på lokal nivå. Där jag befinner mig (i Uppsala) tycker jag mycket bra görs både inom kommunalpolitiken (inom de ramar som ges) och när det gäller lokal opinionsbildning, studieverksamhet eller som forum för intressanta diskussioner.

Reaktioner från två andra av vänsterns medier

Tidningen Flamman är som det numera ofta heter en ”oberoende socialistisk” tidning med rötter långt tillbaka till den gamla tidningen Norrskensflamman. I praktiken är den så nära ett partiorgan för V som det nu för tiden går att komma. Ledarskribenten Leonidas Aretakis har också utan formella band en stor närhet i åsikter till Vänsterpartiets nuvarande partiledning. Han skriver i en ledare i Flamman om konflikten:

….underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.

Den cyniska och distanserade kommentaren om ”underhållningsvärde” gör mig sorgsen.  Men jag lämnar det här.

Talet om att kritiker vill ”stå vid sidlinjen” är däremot ett ganska klassiskt sätt att definiera ut olika ”vänsterkritiker”. Men stämmer det? Jag tror istället att skillnaden handlar om vilken sorts politik vi vill få igenom. Om vi till exempel ska flyta med alla andra i den kraftiga militära upprustningen eller om vi ska utmana denna. Men Aretakis skriver inte om några politiska motsättningar. Han beskriver istället personer som ”underminerar”, ”agerar som en fraktion” eller ”saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på”. När han ska beskriva de kritiska rösternas hållning så skriver att: ”För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen”. För den som ser på motsättningarna på detta sätt så blir naturligtvis uteslutningar närmare som lösning än ordentliga politiska diskussioner.

Det som Aretakis lite kryptiskt beskriver som en motsättning mellan att antingen få igenom sin politik eller ”ha rätt från sidlinjen” handlar främst om synen på regeringsfrågan och hur man egentligen får igenom sin politik. Kritikerna menar ju att man inte får igenom sin politik genom att börja tunna ut sitt eget program redan innan det förhandlats om poster och program i en regering. Man gör det inte heller utan att det finns ett stöd ute i samhället för de krav man driver. Som den f.d. metallarbetaren och facklige aktivisten Lars Henriksson (V i Göteborg) skrev i ett facebook-inlägg:

Det som avgör vad som är politiskt möjligt och nödvändigt är i sista hand vilka rörelser som finns – eller saknas – i samhället. Alla förbättringar för arbetare, låginkomsttagare, kvinnor, minoriteter och så vidare har drivits fram på det sättet. Ibland, som när det gäller organisations- och rösträtten, direkt genom strejker, massdemonstrationer eller hot om revolution, ibland indirekt, som när välfärdsstaterna byggdes upp genom parlamentariska beslut men med årtionden av hårda klasstrider mullrande i bakgrunden. Eller i en blandning, som när 1970-talets reformer på arbetsmarknaden och på andra håll i samhället genomfördes i en tid av vilda strejker och starka sociala rörelser. I sådana tider måste även reaktionära krafter anpassa sig till arbetarklassens behov och krav och när det är tystare – som fallet varit sedan flera årtionden – kan de istället gå till offensiv och rentav få med sig delar av arbetarrörelsen på allt från privatiseringar till försämrad arbetsrätt.

Den numera digitala tidningen Internationalen som är språkrör för Socialistisk Politik uttrycker en gentemot Flamman ganska annorlunda partisyn i sin senaste ledare:

Vänsterpartiet är sedan länge ett brett parti med många åsikter, strömningar och grupperingar – formella och informella. Det är en styrka om det används rätt men kräver också en ledning som ser på partiet som en levande folkrörelse där initiativet och kraften kommer underifrån.

Och avslutningsvis vänder ledaren hoppfullt blicken mot Tyskland och det tyska vänsterpartiet Die Linke:

Inför valet 2024 var det tyska vänsterpartiet Die LINKE uträknat och på väg ut ur förbundsdagen. Trots kraftig högervind och att de drabbats av en högerpopulistisk utbrytning gjorde partiet tvärtom ett sensationsval och fördubblade nästan sina platser. Bakom detta låg inga reklamexperter eller smarta kommunikations-strateger utan en medveten satsning på att bygga valrörelsen underifrån, nästan oberoende av den centrala kampanjstaben. Genom lokalt förankrade kandidater, begripliga krav och tydliga skillnader mot de andra partierna, skapade de en folkrörelsekampanj som gav människor en känsla av att rösta på sig själva. En sådan kampanj, framburen av alla dem som drabbas av högerpolitiken, skulle skapa en vänster med självförtroende och mod. En sådan kampanj – och ett sådant parti – skulle vara ett mäktigt bidrag i kampen för att fälla Tidöregeringen och för att utmana socialdemokraterna om innehållet i en kommande regeringspolitik.

Som framgår av detta inlägg har jag mycket kritik mot Vänsterpartiets nuvarande inriktning och ledning. Men det innebär inte att jag tänker lämna partiet och ansluta mig till någon av de alternativa vänstergrupper som finns utanför parlamentet. I våra grannländer Norge och Danmark finns det sedan länge utrymme för två partier till vänster om socialdemokraterna i riksdagen. Men i Sverige är läget annorlunda. Att skapa nya partier som får betydelse och kommer in i riksdagen är inte lätt. En del av de vänsterpartier som befinner sig utanför riksdagen har erfarit det, andra kommer erfara det.