Sverige har sedan förra valet den mest extrema regering som vi haft på mycket länge. Vi får gå tillbaka till tiden innan den allmänna rösträtten för att hitta jämförelser. En regering som dessutom regerar tillsammans med och är beroende av ett högerextremt parti. I veckan avslöjades det att en anhörig till en minister i denna regering är med i den öppet våldsamma delen av den svenska högerextremismen. Jag kan inte säga att jag blev speciellt förvånad.

Jag hör på radio att denne minister nu uttalar sig. Det är ett uttalande som dröjt.

Avslöjandet om den anhörige gjordes av EXPO. De flesta medier har liksom EXPO inte namngivit ministern ifråga. Att dessa medier känt till ministerns namn är däremot tydligt. SVT skrev till exempel att de och EXPO ”utan framgång sökt ministern med frågor om den anhörigas engagemang”.

Ministern har alltså skyddats av i stort sett alla medier. I Aftonbladet förklaras det med att det handlar om pressetiska regler. Då den anhörige är ung ”ska man då visa en större hänsyn”. Och ett publicerande av ministerns namn gör att ”den anhörige” kan identifieras.

Jag kan förstå tanken i dessa regler. Men när jag får reda på namnet på ministern så tycker jag att kännedom om ministerns namn känns viktigt i detta fall.

De enda tidningar som jag sett publicera namnet på ministern är tidningarna Internationalen och Proletären. De har i sin tur fått uppgiften om att ministern ifråga är Johan Forsell från AFA-Stockholm (en organisation som i likhet med tidningen EXPO har koll på den högerextrema miljön i Sverige). De skriver:

Tisdagen den 1/7-25 kunde man i Expo och Expressen läsa om en svensk minister med nära koppling till en individ inom den högerextrema rörelsen. Då vi under en lång tid haft den aktuella individen under uppsikt valde vi att offentliggöra att det rörde sig om Migrationsminister Johan Forssells son, Gustaf Forssell. I den här artikeln redogör vi för Gustafs fascistiska engagemang.

Om detta har alltså varken statsministern, justitieministern eller migrationsministern Johan Forsell velat uttala sig.

Men nu uttalar sig alltså Johan Forsell. Han säger (utan att namnges) till TT att:

Förra veckan fick jag veta att en nära anhörig i yngre tonåren har haft umgänge i helt fel kretsar. Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det.

Johan Forsell talar om en nära anhörig. Det är ju ett intressant uttryck ifall det handlar om hans son. Att Forsell först i förra veckan (via andra) ”fick veta” att hans son var engagerad i våldsamma fascistorganisationer tyder ju också på en ganska svag kontakt med sonen. Att denna extrema minister som samarbetar utan problem med ett högerextremt parti tar ”starkt avstånd från all form av politisk extremism”, är däremot en del i det märkliga språk som vår tids makthavare utvecklat.

I en del medier har det tagits upp att Forsell och hans son kan vara ett säkerhetsproblem. Det är en sak som jag inte har kompetens att bedöma.

Det som däremot stör mig och en del andra är dessa dubbla måttstockar. Som Irena Požar skriver i Aftonbladet:

De senaste åren har flera Tidötoppar gång på gång påtalat vikten av uppfostran, sunda värderingar och gränssättning i familjer för att komma till rätta med den grova brottsligheten. I jakten på gängkriminella ska icke brottsmisstänkta familjemedlemmar avlyssnas, men när en nära anhörig till en minister uppmanar till våld och rör sig i kretsar som både polisen och Säpo varnat för kommer inget fördömande. 

Forsell har själv haft en mycket hög svansföring när det gäller att anklaga andra föräldrar för bristande ansvar. Muhamed Nuur (i Internationalen) och en del andra har gett exempel på detta med sparade uttalanden på nätet från Forsell. Till exempel:

eller när det gäller ”vandel”:

Som Muhammed Nuur skriver:

I åratal har han lagt hela skulden på andra föräldrar vars barn fallit offer för eller dragits in i det dödliga våldet – föräldrar som gråtit, kämpat, och begravt sina barn – och nu vill folk för hans vägnar begära empati för han…..Jag har stått bredvid mammor och pappor som slitit sönder sig för att rädda sina barn.

Jag har sett deras kamp, deras desperation – och deras sorg.

Jag har mött blickar där livet slocknat.

Tomma ögon där själen dog med barnet de trodde de själva skulle få dö före.

Och nu – den som hånade dessa föräldrar, den som bar noll empati – förväntar sig nu att jag ska visa förståelse för honom?

Det är också svårt att inte fundera över hur reaktionerna inom regering, stödparti och borgarpress skulle ha varit ifall det avslöjats att en ledande socialdemokrat haft ”en anhörig” som var aktiv i den typen av våldsam extremism som motiverar sina handlingar utifrån religionen islam. Hade de varit lika tysta eller förstående då?