Monstret i Vita Huset har världens uppmärksamhet riktad mot sig. Ständigt, vilket väl också är avsikten. Varje dag tar vi del av handlingar och uttalanden som påverkar och hotar både resten av världen och den sorts demokrati som funnits i USA.

Jag har alltid sett demokratin i USA som mycket bristfällig på en mängd olika sätt. Men nu sker en snabb nedmontering av det som funnits och istället påbörjas införandet av några oligarkers öppna diktatur. Det är naturligtvis ett hot mot folket i USA, men också en typ av hot mot resten av världen, som är annorlunda än förut.

Jag hör till dem som aldrig känt mig skyddad av USA, tvärtom. Jag har aldrig sett USA som ett värn för frihet eller rättvisa. USA har sedan mycket länge varit en imperialistmakt som handlat i sitt eget intresse, ofta med förfärliga konsekvenser för många folk runtom i världen. Skillnaden nu är att ingenting är inlindat i vackra ord utan brutalt öppet och mer aggressivt än någonsin tidigare.

Den svenska borgerligheten har däremot alltid sett USA som en vän och ett föredöme. När Sverige hade baxats in i Nato sa statsminister Kristersson att Sverige ”hade kommit hem”. Det är intressant att se hur den svenska borgerlighetens talespersoner nu förhåller sig till det som händer. Hur de reagerar i förhållande till att ”hemmet” nu domineras av ett monster.

Statsminister Kristersson har uttalat av vi ska ha ”is i magen” liksom att han ”respekterar USA:s beslut att dra sig ur Parisavtalet”. Det påminner om den typ av diplomati som han utövade mot den turkiska regimen innan Nato-inträdet.

I Dagens Nyheter har det däremot uttryckts tydliga ställningstaganden. I dagens tidning kunde vi t.ex. läsa Peter Wolodarski som i sin ledare säger att:

Det går ”inte längre att lita på USA”.

 ”I dag går det inte att säga att USA är vår vän; i värsta fall är det en fiende..”

Och:

”Sverige var så fokuserat på att bli medlem i Nato att regeringen och oppositionen inte såg den större faran. Nu är den här: axeln Putin-Trump.”

Naturligtvis är den reaktionen/analysen mycket bättre än Kristerssons fega mumlande. Och naturligtvis är den ännu bättre än de delar av svensk och europeisk borgerlighet som sluter upp bakom den nya regimen i USA. Här i Sverige SD och i Europa fascisterna och ytterhögern.

Och då kanske man ska bortse från att man själv aldrig någonsin litat på USA eller sett på makthavarna där som vänner? Eller att det inte var ”Sverige” som ville störta in i Nato utan att detta genomfördes på ett kupp-liknande sätt och framförallt för att ledningen för socialdemokratin bytte inställning på några dagar.

Den ”ofina attityden” har däremot humanekologen Alf Hornborg som på nästa uppslag i dagens DN skriver att ”Trump får våra illusioner att rämna”. Han har flera viktiga poänger där.

Men det viktiga är ju vilka slutsatser vi drar idag. De demokratiska borgare som ser det som Wolodarski och andra ser, borde de inte också se det stora problemet med att ha en fiende som den största och dominerande makten inom Nato? Eller att genom DCA-avtalet ge denna fiende – ja bara denna fiende inte Nato – oinskränkt tillgång till 17 baser på svensk mark.

I oktober 2022 sa arméchefen Karl Engelbrektson:

”Att vara bra kompis med USA är inte fel när det handlar om krig.”

Men hur är det då nu när den demokratiska delen av svensk borgerlighet inte längre ser USA som ”en bra kompis”?

Borde det inte vara dags att lämna ”hemmet”?

RIV UPP DCA-AVTALET!