Jag hör Sveriges finansminister Svantesson intervjuas på radio i ”lördagsintervjun”.

Regeringen vill i sin budget sänka skatterna framförallt för de som har mest. Dessutom vill de ta bort skatt på olika åtgärder mot klimatkrisen. Jag har skrivit om detta i två föregående blogginlägg.

Om detta handlar alltså lördagsintervjun.

Rubriken till intervjun är: ”Staten ska inte ta ut mer skatt än vad som behövs” och det är också en central mening i intervjun. Mer exakt säger hon:

De skattemedel som vi tar in ska ju inte vara mer än det som behövs för det som vi behöver göra.

De växande problemen för allt det som är vårt gemensamma samhälle: sjukvården, skolan, järnvägarna och så vidare, det behöver vi alltså inte göra något åt. Mer pengar behövs inte där. Kan den dåraktiga blindheten uttalas mer tydligt?

Däremot är finansministern mer uppriktig när det gäller att ”erkänna” att skattesänkningarna främst går till dem som har mest. På intervju-frågan: ”Varför vill ni nu ge mest till dem som tjänar mest?” svarar finansministern att det handlar om ”den långsiktiga tillväxten”. Detta till skillnad från hennes Tidö-kompis Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Oscar Sjöstedt som sa att ”skattesänkningarna främst kommer gynna låg- och medelinkomsttagare”. Att skattesänkningar för de rikaste gynnar ”tillväxten” är däremot något som det inte finns något belägg för. Den typen av ”nedsipprings-teori” är bara ett skynke för att upprätthålla samhällsklyftorna.

Att lyssna till finansministerns sanslösa skattesänkar-prat gör en inte glad. På bättre humör kan man däremot bli av att ta del av en undersökning av vad svenska folket tycker i dessa frågor. TCO har genomfört en undersökning av detta. Enligt undersökningen var det bara 16 procent som var för sänkt skatt. Starkast stöd för skattesänkning framför välfärd fanns hos moderatväljare (44 procent) och SD-väljare (36 procent). Bland S-C-MP-V-väljarna stödde däremot 95 procent mer till välfärd.