Frihet är det bästa ting,
som sökas kan all världen kring….

(Ur Engelbrektsvisan av Biskop Thomas Simonsson, 1439)

Under sommaren har många som har möjlighet att yttra sig i olika medier pratat om frihet. Främst friheten att få uttrycka sig: ”yttrandefrihet”.

Sverige fick redan 1766 en lag om tryck- och yttrandefrihet. Det var ett framsteg då, även om det naturligtvis inte innebar att kampen för rätten att hysa åsikter och uttrycka dem därmed upphörde. Det skulle ju dröja mer än 150 år innan demokrati i den form vi nu känner den hade erövrats.

Rätten ”för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”, finns formulerad i den 19:e artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Det är en viktig princip, värd att fortsätta kämpa för. Samtidigt vet vi att friheten att i praktiken uttrycka och sprida sina åsikter inte är jämlikt fördelad inom befolkningen. Möjligheten att utnyttja rätten är beroende av ekonomiska medel och position i samhället. Det erkände redan den liberala tidningsmannen Herbert Tingsten i ett tal 1955, där han skrev: ”Endast ett fåtal har tryckfrihet i den meningen att de verkligen kan trycka vad de tänker” (DN 7/1 1955).

Därför är nedrivande av klassklyftor och statusprivilegier en viktig del av att göra samhället mer demokratiskt i praktiken. Det handlar både om ekonomiskt/sociala förändringar och om förändringar av hur vi tänker om olika människors värde och vilka som är värda att lyssna på.

Det är också så att det som är frihet för den ene kan vara ofrihet för den andre. Det handlar då oftast om grupper eller klasser, inte individer. Slavägarnas frihet att utöva slaveri på bekostnad av ofriheten hos de förslavade. Eller olika andra former av frihet till exploatering för några, på bekostnad av minskad frihet för andra. Klassamhället helt enkelt. Men detta kan gälla även ifråga om rätten att ”yttra sig”. Trumps f.d. advokat tyckte nyligen att det var ett grovt brott mot yttrandefriheten att åtala Trump för att han hetsat människomassor till att storma Kapitolium. Friheten för Trump att hetsa på bekostnad av friheten att upprätthålla den typ av demokrati som finns i USA alltså.

Men det som diskuterats under sommaren är om det ska finnas några gränser för yttrandefriheten och var gränserna för denna rätt går i så fall. Jag vet inte om det finns några som anser att rätten att ”uttrycka sig” ska vara total och utan restriktioner. Kanske. Men de är nog inte många och de har inte hörts i den offentliga debatten under sommaren.

Rent konkret har debatten om yttrandefrihet främst handlat om synen på koranbränningar. Här har regeringsmedlemmar och närstående personer – som aldrig tidigare störts av att koranen bränns i områden där det bor många muslimer – nu börjat uttrycka att de tycker de är olämpliga. Men det har då inte varit för att de slår mot en redan stigmatiserad och utsatt minoritet i Sverige, utan för att det hotar ”Nato-processen” eller ökar hotet mot ”Sveriges säkerhet”.

Jag har själv skrivit om hur jag ser på dessa koranbränningar liksom frågan om ”hädelse”. Jag är alltså inte för ett återinförande av hädelseparagrafer i lagen (se ”Hädelser och hets” eller ”Hädare och kränkta i moderaterna”). Däremot tycker jag att sammanhang och slagriktning på de hittillsvarande koranbränningarna borde göra att de är solklara fall av hets mot folkgrupp, eller att vi borde pröva Bo Rothsteins förslag om generellt förbud mot bokbål (se ”Bokbränning, yttrandefrihet..”). Jag har svårt att förstå hur det även bland progressiva människor finns de som inte kan se att i sitt svenska sammanhang och utanför en moské eller i ett område där det bor många muslimer så är det en ”gärning som innefattar hot eller hets mot folkgrupp”, för att citera lagen.

Den formalism och tröghet som har funnits när det gäller att tillämpa lagen i förhållande till en ökande rasism och islamofobi, är mycket svår att förstå. Jag minns till exempel när nationalsocialister i NMR skulle demonstrera i Göteborg den 30 september 2017. Allt det som de ville och skulle uttrycka måste rubriceras som hets mot folkgrupp. Inför demonstrationen skrev polisen till NMR och uppmanade dem att inte uppträda i uniform eller använda vissa emblem. Det skulle nämligen kunna bedömas som brott mot lagen om hets mot folkgrupp. Som om uniformen eller emblemen var det avgörande när nationalsocialister skriker ut sina antisemitiska och rasistiska budskap på en väg där de passerar en synagoga! Ja, jag vet, juridik är krångligt. Men för det sunda förnuftet är det något som är uppenbart fel med tillämpningen av lagen i detta fall. Då i september 2017 lyckades inte nationalsocialisterna. De stoppades av 10 000 fredliga göteborgare. Något som samtidigt visar att stora folkliga mobiliseringar är avgörande i kampen för demokrati och rättvisa.

Till sist vill jag avsluta med att rekommendera en artikel av Petter Hellström som är idéhistoriker vid Uppsala universitet. I en lärorik och intressant artikel om yttrandefrihetens historia i Sverige, bokbålen i Tyskland eller SD:s syn på yttrandefrihet : Rapport om bokbränningarnas Ground Zero, skriver han bland annat på slutet:

När nu Sveriges lagar kan vara på väg att omtolkas eller till och med skrivas om, under påtryckningar från alla möjliga håll, bör vi påminna oss om det ursprungliga syftet med tryck- och yttrandefriheten, liksom lagen om hets mot folkgrupp. Nämligen att värna den svages frihet mot den starke. Om nu lagen ska göras om eller omtolkas så blir frågan på vems villkor det ska ske. Ska lagen skrivas om för att värna Erdogans och Jomshofs intressen, eller de minoritetsgrupper som utsätts för hatiska uppviglare och makthavare?

Läs den!

P.S: På måndag ska enligt uppgift den i Sverige boende f.d. irakiske milisledaren Salwan Momika bränna koranen igen. Han säger att han ska fortsätta “tills koranen blir förbjuden”. Det är alltså inte i namn av ”yttrandefriheten” som aktionen sker. Däremot tack vare den nuvarande tillämpningen.