Så tycks då despoten Erdoğan ha fått igenom tillräckligt mycket för att säja ja till Sveriges inträde i Nato. Vid toppmötet i Vilnius har Sverige och Turkiet enats om sex punkter som gör att Erdoğan säger att ”Turkiets parlament kommer att ratificera Sveriges ansökan till Nato”. Hur en president kan lova hur ett parlament kommer rösta är en fråga som inte någon journalist ställer. Alla vet hur bristfällig demokratin är i det landet.

Vad jag tänker och känner för Sveriges anslutning till Nato uttrycks bra av denna bild av tecknaren Max Gustafson:

Erdoğan tycks nu också få de stridsflygplan av typen F-16 från USA som han önskat. Flygplan som är användbara nästa gång som han ska attackera sina grannländer.

I de sex punkterna mellan Turkiet-Sverige finns sådant som redan börjat genomföras, som att vapenexporten har återupptagits till Turkiet. Det uttrycks som att det ”inte ska finnas några restriktioner, barriärer eller sanktioner mot försvarshandel eller investeringar mellan allierade. Om sådana finns ska de elimineras”. Möjligheterna att ”öka handel och investeringar sinsemellan” ska också ”maximeras”. Ländernas ministrar är också överens om det som de kallar ”terrorbekämpning” är ”ett långsiktigt arbete som sträcker sig längre i tid än Sveriges ansökningsprocess till Nato”. Att avtala om kamp mot terrorism med en despot som kallar en stor del av sina medborgare för just terrorister är – som jag skrivit om flera gånger – en mycket oroande framtid. Dessutom ”förbinder sig” Sverige nu att inte erbjuda stöd till de syriskt-kurdiska organisationerna YPG/PYD. Dessa organisationer som inte är terrorstämplade av några internationella organisationer och som stod i spetsen i kampen mot terrorsekten IS, de sviks nu av Sverige.

En mycket oroande aspekt av samarbetet med den turkiska regimens kamp mot det som de kallar ”terrorism” är hur det påverkar politiskt arbete i Sverige. Läs om detta i en utmärkt artikel i Aftonbladet av den gamla socialdemokraten Pierre Schori. Han ställer där frågan om det kommer vara ”tillåtet att organisera sig i rörelser som bekämpar Erdoğans diktatur? Ska demonstrationer mot den nye sultanen tillåtas?”

Hela den s.k. Nato-processen har varit mycket entonig, där få kritiska röster släppts fram. Ledande politiker och medier har drivit samma teser. Den del av journalistkåren som har inflytande har spelat med och de oppositionella politikerna har varit minst sagt frånvarande eller bleka i sina fåtaliga framträdanden.

Därför noterade jag i gårdagens rapport hur SVT:s reporter Regina Svedberg-Ågren på plats i Vilnius uttryckte sig på detta vis i direkt TV-sändning:

…om man helt krasst kan se på det hela….ska man som ett demokratiskt land ge eftergifter åt ett land som än mindre demokratiskt för att komma med i Nato? Då kan man ifrågasätta: vad är det Nato slåss för, som säger sig vara en kämpe för den fria världen?”

Ja, det är något som fler borde fråga sig.