Kommissionen har i sitt arbete utgått från en liberal samhällssyn, med innebörden att analysen ska utgå från enskilda individer och inte från familjer, klaner, nationer eller andra grupperingar. Medborgarna i ett liberalt samhälle garanteras vissa grundläggande rättigheter men är i gengäld skyldiga att ta ansvar för sitt eget liv. För att dessa knippen av rättigheter och skyldigheter ska uppfattas som legitima av befolkningen i stort måste alla medborgare också ges rimliga möjligheter att realisera sina visioner om ett gott liv.

           Per Molander och Finansministern

Detta står att läsa på s. 37 i det betänkande (SOU 2020:46) i två olika delar från Jämlikhetskommissionen som släpptes den 6 augusti. Bakgrunden är att regeringen noterat att inkomstskillnaderna ökar i Sverige. Därför tillsattes den 2 augusti 2018 en kommitté som skulle lämna förslag som ”långsiktigt ska minska klyftorna i Sverige”.

Att en kommitté med ”en liberal samhällssyn” skulle ha något att tillföra när det gäller att analysera ojämlikheten eller ge förslag på hur den kan minskas kan en ju känna sig skeptisk till. Inte bara därför att jag själv betraktar mig som socialist utan också med tanke på liberala partiers stora ansvar när det har gällt att både bidra till, cementera och förvärra ojämlikheten. Men denna skepsis är faktiskt delvis obefogad när man tar del av det som står i betänkandet.

Så här resonerar kommittén om sociala skillnader:

För att skillnader i levnadsförhållanden ska uppfattas som legitima bör de bero på faktorer som den enskilda individen själv rår över och därmed kan hållas ansvarig för. Kärnan i den liberala samhällssynen är att varje människa så långt möjligt ska ansvara för sitt eget liv, men för att denna princip ska ha legitimitet måste utfallet också bero av val och handlingar som hon har förutsättningar att ta ansvar för. (s. 128)

På ett annat ställe resonerar man på liknande sätt om ”distinktionen mellan förutsättningar och utfall” där ju liberaler och borgerliga oftast mer betonar att ”förutsättningarna” ska vara lika men att sedan utfallet ska bero på (och beror på) en själv. Men här skriver kommissionen att denna skillnad är:

….”svår att upprätthålla, eftersom det som är utfall i ett skede av livet bildar förutsättning för nästa skede……Utfallet i föräldragenerationen är därför en viktig förutsättning för barnen. Utan korrigerande ingrepp som subventionerad utbildning och arvsskatt kommer därför ojämlikheten att växa över tid, även om man hypotetiskt skulle tänka sig ett utgångsläge med en helt jämn fördelning. (s. 21)

I denna ansats märks en intressant spänning inom det som skulle kunna vara det nutida liberala tänkandet. Samtidigt undrar jag över i hur hög grad denna spänning finns representerad inom dagens liberala partier. Mycket har ju ändrats och förskjutits under de senaste decennierna. För just denna tanke med nödvändiga korrigerande ingrepp för att motverka ojämlikheten har ju sedan länge inte varit utmärkande för politiken över huvud taget. Reformer har till exempel fått en helt annan betydelse än den de hade under den tid då den svenska välfärdsstaten byggdes upp.

I själva verket tycks detta vara en mycket intressant  rapport både vad det gäller analysen av hur det ser ut och när det gäller förslag till åtgärder. Ja, där finns ett stort material grundat på forskning som i sin förlängning ifrågasätter mycket av den nu rådande politiken. Att det är så beror inte på att analysen eller förslagen egentligen är särskilt radikala utan är mer ett uttryck för hur långt både högervridningen och kunskapsavvecklingen har gått i Sverige. Jag har bara läst sammanfattningen och inledningen på den omfattande luntan och i övrigt hastigt tittat igenom materialet. Men här är några hastiga nedslag från en sådan genomläsning som visar att denna rapport innehåller mycket viktigt material för att försvara välfärd, jämlikhet och samtidigt bemöta högerns ytliga, förenklade och grova beskrivningar av dagens samhällsproblem.

Att jämlikhet är något vi ständigt måste kämpa för:

Både teoretiska argument och historisk erfarenhet indikerar att ojämlikheten växer av egen kraft under normala förhållanden. Med andra ord är en viss nivå av jämlikhet i ett samhälle inte stabil i sig själv utan behöver försvaras och underhållas. (s. 19)

Jag brukar ofta tänka att rörelsearbete är ungefär som att bygga sandfigurer på stranden: om man inte håller på hela tiden så försvinner de ganska snart. Men samma sak kan också sägas om de erövringar som arbetarrörelsen och andra folkrörelser uppnått i form av demokrati och välfärd.

Om de oerhört gynnsamma villkoren för kapitalägare i Sverige:

De internationella jämförelser av villkoren för företagande i olika länder som regelbundet görs av Världsbanken och olika finansinstitut visar dock att villkoren i Sverige hör till de gynnsammaste i världen. Om detta motiv har haft någon relevans i det förflutna, har det alltså nu förlorat sin kraft. (s. 20-21)

Vi ska alltså inte låta lura oss av de klagosånger som så ofta  hörs från företrädare för kapitalintressena i Sverige.

Att jämlikhet inte alls hämmar utan tvärtom är bra för tillväxten:

De analyser som mer i detalj beskriver sambandet mellan fördelning och tillväxt finner ett stabilt positivt samband mellan en jämförelsevis hög inkomstandel för de nedre inkomstskikten och den ekonomiska tillväxttakten. (s. 22)

Oavsett hur vi ser på det knepiga begreppet tillväxt och även om vi vill minska den materiella tillväxten inom många områden för att rädda klimat och miljö så är det alltså inte jämlika villkor som hämmar tillväxten även om detta ofta hävdas från högerkanten.

Att tilliten mellan människor i ett samhälle är beroende av graden av jämlikhet och att detta får konsekvenser både för demokratin och graden av kriminalitet:

Sambandet mellan jämlikhet och tillit är starkt och belagt i både internationella och svenska undersökningar. Analyser av svenska data från regioner indikerar att det är inkomstandelen hos dem som tillhör den nedre halvan av inkomstfördelningen som är den viktiga för nivån på den generella tilliten. (s. 23)

En omfattande samhällsvetenskaplig forskning har också etablerat samband mellan jämlikhet och tillit i samhället. Tilliten är sin tur positivt kopplad till en rad indikatorer på välfärd –bättre fungerande demokrati, högre ekonomisk tillväxt, lägre korruption, lägre brottslighet, bättre hälsa med flera. Forskningen indikerar också direkta samband mellan jämlikhet och demokrati. Ett jämlikt utbildningssystem har också högre social rörlighet och starkare tillväxt. En jämlik rekrytering till den offentliga förvaltningen som bygger på meriter och inte på familjebakgrund bidrar till lägre korruption, med de vinster för samhälle och ekonomi som detta för med sig. En omfattande samhällsvetenskaplig forskning har också etablerat samband mellan jämlikhet och tillit i samhället. Tilliten är sin tur positivt kopplad till en rad indikatorer på välfärd –bättre fungerande demokrati, högre ekonomisk tillväxt, lägre korruption, lägre brottslighet, bättre hälsa med flera. Forskningen indikerar också direkta samband mellan jämlikhet och demokrati. (s. 130)

Detta är viktiga insikter att använda mot dem som bara ser hårdare tag och längre straff som svar på olika typer av brottslighet.

Att den nordiska ojämlikheten är politiskt beslutad:

Den ökade ojämlikheten i de nordiska länderna förklaras huvudsakligen av politiska beslut och i viss utsträckning av uteblivna beslut, såsom att inte justera transfereringar i paritet med utvecklingen av reallönerna. I det korta perspektivet har den minskade omfördelningen i skatte- och transfereringssystemen betytt mest. På längre sikt får ökad segregation i boende och skolsystem stor betydelse för skillnaden i uppväxt-och levnadsvillkor, liksom effekterna av tekniska och ekonomiska förändringar som inte möts med tillräckliga mot-åtgärder. (s.35)

Ansvaret ligger hos dem som haft den politiska makten och inte gjort något åt de ökade klyftorna utan istället bidragit till att öka dem.

Att EU-inträdet bidragit till ökad ojämlikhet och gynnat kapitalet på arbetets bekostnad:

En viktig orsak till den ökande ojämlikheten på alla nivåer är att nationalstaten genom en rad politiska beslut under de senaste tre, fyra decennierna har försvagats. I Sveriges fall har en betydande del av lagstiftningsauktoriteten förskjutits uppåt till EU-nivån. Den grundläggande principen för EU-samarbetet är de så kallade fyra friheterna –rörelsefrihet för kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Denna princip kan i förstone se neutral ut, men den gynnar kapitalet på arbetets bekostnad, eftersom kapitalet är mer lättrörligt. Arbetskraftens rörlighet har varit högst för arbetskraft från låginkomstländer inom unionen, vilket kan påverka mot-svarande grupper på den svenska arbetsmarknaden negativt. (s. 36)

Att det faktum att alltmer ansvar för samhällsfunktioner lagts ut på kommunerna istället för staten också bidragit till ökade skillnader:

Ansvar har delegerats till kommuner; skolan är det viktigaste exemplet. Delegering till kommunerna ökar i sig spridningen på utfallen, eftersom kommunerna även i närvaro av ett utjämnings-system har mycket olika kapacitet. Också skillnader i politiska preferenser hos den lokala majoriteten ger utslag. (s. 37)

 

Att kommunernas försök att kopiera marknaden ytterligare ökat klyftorna:

Marknadsliknande lösningar och styrmetoder innebär att marknadens inneboende tendens till koncentration och ojämlikhet får effekter också i den offentliga sektorn. Några av de viktiga politikområden som nämnts ovan –bostads-politik, socialförsäkringar –har också påverkats av statens reträtt från tidigare åtaganden, ofta i form av gradvisaförändringar orsakade av uteblivna beslut. (s. 37)

Det finns alltså all anledning att dyka djupare i denna lunta som innehåller forskningsresultat, analyser och intressanta resonemang fjärran från den dominerande politiska debatten. Desto sorgligare och mer upprörande då att regeringen lägger fram betänkandet som om de helst ville ha så lite uppmärksamhet som möjligt kring det hela. Karin Pettersson tar i en utmärkt artikel i Aftonbladet upp (bland annat) denna vinkel, då hon skriver:

På amerikansk politiska kallas det för ”take out the trash” – att ta ut soporna. Uttrycket används för tekniken att dumpa nyheter man inte vill att folk ska lägga märke till. En minister som har slarvat med kvittona? Släpp nyheten en fredag eftermiddag när folk hunnit ta helg. Hundratals förslag för ökad jämlikhet och en förödande analys av ojämlikhetens konsekvenser? Bäst att lägga fram den när det fortfarande är semester och redaktionerna bemannas av sommarvikarier.

En liten jämförelse med dagens politiska liberaler

Kommittén under ledning av Per Molander har alltså liberala värderingar och utgångspunkter samtidigt som de tar in en kritisk bild av den svenska ojämlikheten. I detta skiljer sig kommitténs analys och slutsatser enormt från de partier som idag kallar sig liberala. Ja, tyvärr även från den del av socialdemokratin som dominerar det socialdemokratiska partiet.

De liberala begränsningarna i förhållande till ett socialistiskt synsätt märks naturligtvis. Till exempel när kommittén gör bedömningen att ”Rut-avdraget bör bevaras” (s. 953) samtidigt som man konstaterar att ”Rut-avdraget är alltså en subvention som mest gynnar höginkomsttagare” (s. 951) eller att ”en fjärdedel av alla som nyanställs inom rut-företagen är arbetskraftsinvandrare från Europa, som därför inte kommer in i branschen från arbetslöshet eller sysselsättning i Sverige” (s. 951). Däremot går kommittén emot de höjningar och utvidgningar av RUT, som nu ska genomföras av regeringen, då de skriver: ”men taknivån för möjligheten till skattereduktion bör inte höjas och möjligheten bör inte heller utvidgas till att omfatta fler tjänster”.

När det gäller beskattning finns också i betänkandet beskrivningar och slutsatser som vi aldrig hör från liberalt håll. Det gäller när man konstaterar att ”Skattekvoten har sedan sekelskiftet sjunkit med 5,8 procent av BNP, i dagsläget motsvarande drygt 290 miljarder kronor” (s. 928), att ”Skatteutgifternas utformning innebär att de tenderar att vara mest gynnsamma för höginkomsttagare” ( s.930) och att ”Utifrån ett fördelningsperspektiv bedömer kommissionen också att kapitalbeskattningen behöver öka” (s. 932)

Det finns många andra intressanta och användbara inslag i betänkandet, till exempel när det gäller synen på migrationen, barns rättigheter eller skolan. Kanske kommer jag att återkomma till dessa områden. Men oavsett de begränsningar i synsätt som jag tycker verkar finnas i rapporten är den viktig. Och det är viktigt att den inte försvinner in i tystnaden. För är det något som rapporten verkligen visar så är det att försöken att grunda argument mot jämlikhet på forskning inte håller. Det handlar istället bara om något så enkelt som att försvara egenintresset hos gynnade grupper. Det kan naturligtvis inte sägas tydligt och rakt ut. Det skulle ingen vinna några röster på. Därför draperas deras förslag alltid under tal om frihet, gynnande av arbetstillfällen eller liknande. Men alla dessa skattesänkningar för dem som har mest, dessa rättigheter att gå före i köer eller sätta sina barn i skolor med andra gynnade, att få hemarbeten utförda av andra med skattemedel och liknande, det handlar bara om detta.