Åsikten att vi borde ”komma tillbaka till omfördelande program som försöker reparera denna stora obalans i både inkomster och rikedom som har uppstått” är inte en åsikt som vi någonsin får höra från borgerliga politiker eller etablerade expert-tyckare i Sverige.

Inte heller brukar de säga att den ökande sociala ojämlikheten ”har lett till en försvagning av fackföreningarna och av vanliga arbetares förhandlingsstyrka” eller att en ”oligarkisk klass” växt fram som ”nästan överallt utövar otillbörlig politisk makt”.

Trots alla bankskandaler eller den senaste finanskrisen brukar vi heller inte få höra dessa borgerliga politiker eller kommentatorer uttrycka åsikten att finanssektorn – som alla andra måste betala för – måste regleras stenhårt.

Nedsippringsteorin

När ”våra” svenska borgerliga tyckare och politiker talar om att inte samhället ska slitas isär så handlar det numera istället om problemet med de människor som kommit till Sverige eller de som bor i fattiga förortsområden. Och inför varje liten ynklig skattehöjning för de rika eller försök till reglering av bankernas rofferi så skriker de alla i högan sky. När någon från vänstersidan för fram problem som har att göra med de ökande klyftorna i samhället så får vi oftast höra olika varianter av den s.k. nedsippringsteorin (trickle down) som menar att ökande rikedomar för dem i samhällstoppen alltid gynnar även de fattigaste.

Det känns då både märkligt och samtidigt uppfriskande att läsa en intervju i den brittiska New Statesman (17 okt. 2018) med Francis Fukuyama som framför just de inledande synpunkterna här ovan. Rubriken för artikeln har den uppseendeväckande titeln: ”Socialismen borde komma tillbaka”. Fukuyama som studerade politisk filosofi vid Cornell University i USA, tillhörde 1980-talets nykonservativa och var mentor åt Paul Wolfowitz som arbetade inom Reagan och Bush-administrationen. Han blev känd i början av 1990-talet för sin tes att ”kommunismens fall” representerade ”historiens slut” i en bok med just detta namn. Detta att på ett intellektuellt sätt förklara att nu finns det inte några alternativ längre passade ju bra i den tidens nyliberala högervåg. En variant av det var till exempel Carl Bildts tal om ”den enda vägen”.

Fukuyama

Men i intervjun i New Statesman uttrycker denne tidigare nykonservativa ideolog alltså idag åsikter som vi aldrig får höra från några svenska ”liberaler” eller moderater. Rubriken är i och för sig lite överdriven för Fukuyama förordar inte något allmänt samhälleligt ägande av produktionsmedlen ”utom inom områden där det tydligt krävs, som offentliga tjänster”, men det han säger är ändå långt från sådant vi hör inom den svenska politiska debatten. Några citat här:

• ”Om du menar omfördelande program som försöker reparera denna stora obalans i både inkomster och rikedom som har uppstått, ja då tror jag inte bara att det kan komma tillbaka, det borde komma tillbaka.”
• ”Denna förlängda period, som började med Reagan och Thatcher, där en viss uppsättning idéer om fördelarna med oreglerade marknader tog tag, har på många sätt haft en katastrofal effekt”.
• ”Social ojämlikhet har lett till en försvagning av fackföreningarna, av vanliga arbetares förhandlingsstyrka, och uppkomsten av en oligarkisk klass som nästan överallt utövar otillbörlig politisk makt”.
• ”När det gäller finanssektorns roll, om det finns något vi lärde oss av finanskrisen, är det att du måste reglera sektorn så in i helvete (like hell) för att de får alla andra att betala”.
• ”……den åtstramning som Tyskland införde i södra Europa har varit katastrofal.”

Detta är inte idéer för att avskaffa kapitalismen. Tidigare innan vändningen på 1980-talet var detta normala reformistiska/socialdemokratiska åsikter. I dagens samhälle skulle jag kalla dem radikala reformistiska idéer. Men det är idéer som vi idag inte ens hör uttalas av ledande socialdemokrater. Hur kan det vara så att dessa högst rimliga åsikter, som nu framförs av en tidigare ledande amerikansk nykonservativ, framstår som så frånvarande i den nuvarande svenska samhällsdebatten?