Sydafrika var ju precis värd för den 17:e internationella klimatkonferensen. Ungefär en månad tidigare samlades där en annan internationell konferens, nämligen ”International War Crimes Tribunal” eller Russeltribunalen som den också brukar kallas. Men detta möte har det varit obehagligt tyst om i svenska medier, förutom en del mindre tidningar som Fib, Fria Tidningen eller Internationalen samt en bra rapport av Disa Håstad på Utrikespolitiska Institutet.
Sydafrika plågades ju länge av apartheid, alltså institutionaliserad diskriminering. Detta behandlades vid tribunalen då man synade Israels behandling av palestinierna. Man kom fram till att den israeliska politiken är en apartheid-politik. Bland annat sa man så här:
”Israels behandling av palestinierna är institutionaliserad diskriminering, alltså apartheid. Det är ett brott mot mänskligheten, förbjudet i internationell lag. Vi hemställer att Israel slutar med detta och Israel måste också betala skadestånd till dem som drabbats.”
En av dem som deltog i konferensen var ärkebiskopen Desmond Tutu som själv levt under och kämpat mot apartheid. Han sa bland annat:
”Jag är rädd för vad israelerna gör mot sig själva. Jag känner förtvivlan då jag vid besök i Israel vid vägspärrarna ser det samma som hände hos oss: unga soldater som brutaliserats av sin uppgift och som har makt att bestämma om en havande kvinna ska få åka vidare till sjukhus eller ej.”
Ett av vittnesmålen gavs av Haneen Zoabi, palestinska som är medlem i Knesset, Israels parlament. Hon förklarade att hon och de andra 1,2 miljonerna israeliska araber är ett bevis för att problemet är ockupationen. Hon och de andra ses nu som ett säkerhetshot sedan 2007. Eftersom israelerna vill ha en judisk stat begår de värre brott än apartheid, ansåg hon: etnisk rensning.
Minuterna efter det att hon slutat tala kom meddelandet att Israels regering rekommenderat Knessets etiska kommitté att beröva Haneen Zoabi hennes israeliska medborgarskap.
Gazas tårar
Den 20 december visar SVT Vibeke Løkkebergs prisbelönta dokumentär ”Gazas Tårar” från 2010. I filmen får man följa tre barn; Yahya, Rasmia och Amira, som förlorat sina hem och som så många palestinska barn lider av posttraumatisk stress på grund av vad de tvingats bevittna
Se den på tisdag och berätta om den för dina vänner.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 
Tom
/ 22 december, 2011Läsvärt om Gazas tårar: http://fredsprocessen.wordpress.com/2011/12/21/gazakriget-borjade-ar-2001-inte-i-december-2008/
GillaGilla
PEPPRAT RÖDGRÖNT
/ 22 december, 2011Tom hänvisar till en artikel på bloggen ”fredsprocessen” med titeln ”Gazakriget började 2001 inte i december 2008” där man hänvisar till att det faktum att det länge skjutits raketer från Gazaremsan in i Israel och i korthet menar att operation Gjutet bly var ett oundvikligt och nödvändigt svar. Jag inser när jag läser bloggen att vi knappast kommer nå varandra. Men ett försök till svar ändå.
Jag tror definitivt inte att kriget började varken 2008 eller 2001. Det går längre tillbaks. Innan nazismen existerade vägrade de flesta judar att ansluta sig till zionismen. Men en följd av den judiska tragedin var att de palestinska araberna fick betala priset för upprättandet av staten Israel. Historikern Isaac Deutscher skrev i boken ”Den ojudiska juden” om detta och använde en symbolik för att förklara sin syn på problematiken. Jag citerar ett stycke ur denna fortfarande mycket intressanta bok:
”I viss utsträckning har den nuvarande situationen bestämts av utvecklingen av de arabisk-israeliska relationerna alltsedan det andra världskriget och till och med sedan det första världskriget. Ändå tror jag att vissa alternativ stod öppna för israelerna. Det finns en liknelse som jag en gång använde för att försöka presentera det här problemet för en israelisk publik.
En man hoppade från översta våningen i ett brinnande hus, i vilket flera medlemmar i hans familj redan omkommit. Han lyckades rädda livet. Men när han tog mark råkade han falla på en person som stod där och bryta dennes armar och ben. Den hoppande mannen hade inget val. För mannen med de brutna benen var han ändå skulden till vad som skett. Om båda uppförde sig förnuftigt, skulle de inte behöva bli fiender. Mannen som undkom det flammande huset skulle, när han hämtat sig, försökt att hjälpa och trösta den andre lidande. Och denne skulle ha insett att han var offer för omständigheter över vilka ingen av de två hade kontroll. Men se vad som händer när dessa personer uppför sig irrationellt. Den skadade mannen skyller olyckan på den andre och svär att låta honom betala för detta. Den andre, som är rädd för den lemlästade mannens hämnd, förolämpar honom, sparkar honom och klår upp honom så snart de möts. Den sparkade mannen framhärdar i sin revansch och straffas gång på gång. Den bittra fiendskapen, som först var så tillfällig, hårdnar och kommer att överskugga allt i de båda männens tillvaro och förgifta deras sinnen.
Jag är säker på att ni kommer att känna igen återstoden av den europeiska judendomen (sade jag till min israeliska publik) i mannen som hoppade från det brinnande huset. Den andre representerar givetvis palestinaaraberna, av vilka mer än en miljon har mistat sin jord och sina hem. De grämer sig. Från andra sidan gränsen kan de se sina barndomshem. De attackerar er emellanåt och svär hämnd. Ni har visat att ni förstår vad saken gäller. Men vad har det varit för mening med det? Och vilka är framtidsutsikterna?
Ansvaret för de europeiska judarnas tragedi, för Auschwitz, Majdanek och slakten i ghettot tillkommer helt och hållet vår västliga borgerliga ”civilisation”, ur vilken nazismen växte fram som en helt följdriktig, men degenererad produkt. Ändå var det araberna som tvingades att betala priset för de brott som västvärlden hade begått mot judarna. De tvingas fortfarande betala för det, eftersom det västliga skuldmedvetandet naturligtvis är proisraeliskt och antiarabiskt. Och hur lätt har inte Israel låtit sig mutas och luras av dessa ”samvetspengar”.
Ett förnuftigt förhållande mellan israeler och araber hade varit möjligt, om Israel åtminstone hade försökt att upprätta ett sådant, om mannen som kastade sig ut ur det brinnande huset hade försökt att bli bekant med det oskyldiga offret och kompenserat honom. Men så skedde inte. Israel erkände inte ens de arabiska klagomålen. Från begynnelsen arbetade zionismen på upprättandet av en rent judisk stat och gladde sig åt att kunde befria landet från arabiska invånare Ingen israelisk regering har någonsin på allvar sökt efter ett tillfälle att undanröja eller mildra klagomålen. De vägrade rent av att bekymra sig om den stora mängden flyk¬tingars öde, för såvitt inte Arabstaterna först erkände Israel, det vill säga om inte araberna kapitulerade politiskt innan förhandlingarna ens börjat. Kanske kan detta alltjämt ursäktas som en förhandlingstaktik. Den ödesdigra försämringen i de arabisk-israeliska förbindelserna orsakades av Suezkriget, när Israel ogenerat agerade spjutspets åt den gamla bankrutta euro¬peiska imperialismen i dess sista gemensamma aktion i Mellanöstern, i dess sista försök att hålla fast greppet om Egypten. Israelerna var inte tvingade att förena sig med aktieägarna i kanalkompaniet. Ställningarna var fullt klara. Det var inte fråga om någon sammanblandning av vad som var rätt och fel i något av lägren. Israelerna placerade sig själva på fullständigt fel sida, moraliskt och politiskt.”
Isaac Deutscher: Den ojudiska juden, Rabén & Sjögren, Stockholm 1969, s. 158 – 160.
GillaGilla
Tom
/ 22 december, 2011Tack för ditt svar. En kort fråga bara:
Anser du att Israel ska få finnas?
GillaGilla
PEPPRAT RÖDGRÖNT
/ 23 december, 2011”Anser du att Israel ska få finnas?”
Jag tycker att den frågan är konstig. Vad skulle det rent konkret betyda att svara nej på den frågan?
Alla som är anhängare av det som brukar kallas ”två-stats-lösning” anser ju naturligtvis att både Israel och Palestina ska ”få finnas”. Själv tror jag att den enda verkliga – och samtidigt så svåra och som det verkar nu helt orealistiska – lösningen på konflikten är att palestinier och f.d. israeler någon gång lever tillsammans i samma stat, en stat som inte grundas på tillhörighet till något visst folk utan på verklig demokrati för alla.
GillaGilla