Jag brukar ibland tänka på en gammal chilensk arbetskamrat som ofta använde uttrycket att man ”inte ska skylla på grisen utan på den som matar den”.

Liksom alla sådana där uttryck kan de uppfattas på olika sätt. Men jag har ofta tyckt att det varit användbart i många situationer. Jag tycker till exempel att det är tillämpbart på den norska Nobelkommittén som denna gång slår rekord i skamlighet när det gäller fredspriset. Visserligen är den venezolanska högerpolitikern Machado på inget vis något oskyldigt djur. Men hon skulle inte ha den position hon nu har utan uppbackning från mäktiga eller opportunistiska vänner utomlands.

Den venezolanska fredspristagaren Machado (grisen) är alltså en person som öppet lierar sig inte bara med monstret i Vita huset utan också med krigsförbrytaren Netanhyahu. Hon välkomnar ett krigiskt angrepp på sitt eget land, något som väl borde vara svårt att få ihop med ”fredssträvan”, oavsett vad man tycker om regimen i det givna landet. Hon anser att USA:s folkrättsbrott i Karibien med utomrättsliga avrättningar och stöld av ett annat lands egendom (oljetanker) bara är något som ska skyllas på ledaren i det land (hennes eget) som blir angripet. Denna ”gris” matar Nobelkommittén. Dessutom tillägnar hon sitt fredspris till Trump. Denne president som bara vill ha smicker och guld och som lyckades få ett hett efterlängtat men fejkat fredspris från en av FIFA:s ledande gangsters.

Tillsammans med sin administration har han nu chockat världen med en ny ”Nationell Säkerhetsstrategi”.

I den framgår det tydligt något som inte borde förvåna, nämligen att denna USA-administration ser högernationalisterna, rasisterna och reaktionärerna i Europa och Ryssland som sina främsta vänner. De har samma reaktionära och falska uppfattningar om ras och folkförflyttning. Det framgår att de ska ge stöd till sina kumpaner och ingripa i politiken i Europa för att få denna kontinent på samma kurs som ytterhögern länge pratat om.

Detta ställer den europeiska borgerligheten inför samma alternativ som den svenska. Ska vi gå med dem? Det har ju avgörande delar av den svenska borgerligheten redan gjort. Eller ska vi försöka låtsas som om ingenting hänt. Det är en linje som vissa delar av både den svenska och den europeiska borgerligheten hittills valt. De försöker på sina olika sätt undvika att kommentera eller ”recensera” US-administrationens nya linje, alternativt ibland säga ungefär att ”ja men vi har ju redan gjort mycket åt det som de kritiserar…”

Men det finns också delar av borgerligheten som erkänner att vi har ett nytt läge. I den ledande borgerliga tidningen Dagens Nyheter kunde man häromdagen se denna rubrik:

Men vilka slutsatser drar man då av detta?

En rimlig slutsats vore ju till exempel av vi inte bör bjuda in en motståndare till att få förfoga över 17 militärbaser på svenskt territorium. Det är ju det som skett genom DCA-avtalet.

Det finns en hel del andra slutsatser att dra, men vi skulle kunna stanna där just nu.

I oktober 2022 sa arméchefen Karl Engelbrektson:

”Att vara bra kompis med USA är inte fel när det handlar om krig.”

Men vems kompis är nu USA?

UPPHÄV DCA-AVTALET!