Deltagarna i Global Sumud Flotilla har nu släppts efter att ha blivit kidnappade på internationellt vatten av den israeliska staten.

På Aktuellt igår kunde vi se och höra en stark kort appell från Greta Thunberg från flygplatsen i Aten (24 minuter in i programmet). En appell som nyhetsjournalisten kallar upprörd. Finns det någon annan adekvat känsla? undrar jag.

Idag tisdag 7 oktober välkomnas deltagarna i detta försök att bryta blockaden på Sergels torg i Stockholm kl. 18. Du som bor i Stockholm och har möjlighet: åk dit.

I Gaza pågår ett folkmord. Men även behandlingen av flottiljens medlemmar visar en del om karaktären på den nuvarande israeliska staten.

Några av vittnesmålen:

De kom in i cellen, flyttade oss från celler flera gången i natten för att desorientera oss, de siktade på våra huvuden, på våra hjärtan och på våra kön varje gång de registrerade oss. De kom med vakthundar/…/ De har satt oss i stresspositioner som man använder under tortyr och satt oss i burar (…) De låste in oss i skåpbilar och ställde oss i solen i flera timmar, när vi inte kunde andas längre satte dom på AC:n i sex timmar så vi blev genomkylda. Jag har sett hur andra blivit misshandlade, jag har blivit misshandlad av flera soldater samtidigt. Om de uppfattade någon som provokativt ställde dom den på knä rakt i solen i flera timmar.” – Carlos de Barrón, journalist från El País

”Vi bad om insulin till diabetiker och de sa: Vi använder inte våra läkare till djur/…/ en av medlemmarna blev av med sin hjärtmedicin och sa att det var akut att hon fick den, de svarade att akut blir det först när hjärtat stannar” – Nestor Prieto, journalist som var med i spanska delegationen i Flotillan

”Militärerna och poliserna har varit otroligt våldsamma och aggressiva: de har skrikit mot oss, hotat oss och slagit oss. På innegården utanför cellerna har de satt upp ett enormt foto på Gaza jämnat med marken av de israeliska bomberna. Över fotot på arabiska står det: välkomna till det nya Gaza. På 18 kvm tryckte dom in oss 15 kvinnor. Det är en fascistisk stat som vi hamnade i, där man inte respekterar varken människor eller rättigheter. /…/Vi har inte haft tillgång till varken advokater eller vår ambassad eller livsviktiga mediciner. Självfallet kommer vi att sätta igång de rättsliga processerna nu. Det kan inte vara så att vi normaliserar det systematiska folkrättsbrottet som Israel begår mot Palestina och mot mänskligheten i stort. Om vi ger Israel straffrihet för det här står hela vår mänsklighet på spel” – Ada Colau, fd borgmästare i Barcelona

Innan de första spanjorerna släpptes skrev israelisk polis och militär på ett ”erkännande” i de spanska journalisternas namn, enligt journalisterna själva. Dokumenten var på hebreiska och de tilläts ingen översättare, de är osäkra på vad som står i dokumenten mer än att de erkänner att de var kaptener på båtarna som är terroristförklarade.

Diverse reaktionärer med makt och möjlighet att nå ut har skrivit hatfyllda och cyniska saker om Greta och de andra på en nivå som också säger en hel del om den nuvarande samhällsutvecklingen. En av dessa är ledarredaktören på Svenska Dagbladet Peter Wennblad som skrev så här:

Kommentarer överflödiga.

Journalisten Bitte Hammargren påpekar ett annat exempel på förändringen, nämligen regeringens agerande. Hon skriver:

År 2010 blev medlemmar av Mavi Marmara-flottiljen bordade av israeliska kommandosoldater på internationellt vatten och fördes till Ashdod i Israel. De flesta fångarna, inklusive alla svenska medlemmar, flögs senare till Istanbul av Turkish Airlines.

Och där för att hälsa på dem på asfalten var Sveriges utrikesminister Carl Bildt . Jag minns det tydligt, sedan jag gjorde upp historien, som korrespondent för Svenska Dagbladet.

Carl Bildt ställde gärna upp med Henry Ascher, Amil Sarsour, Mattias Gardell och andra svenska medlemmar i flottiljen, lät mig fotografera dem. Svårt att föreställa sig att nuvarande Sveriges regering (ledd av samma men på något sätt annorlunda Moderata parti) hälsar Greta Thunberg på samma sätt.

Jag vill avsluta med att citera några ord från Dror Feiler som från Berlin skriver om Freedom Flotilla som en moralisk kompass:

Freedom Flotillan som moralisk kompass (tankar från Berlin)

Att segla mot en belägrad Gaza är att tala ett språk som världen har glömt. Det är ett språk som inte längre ryms i förhandlingar, siffror, balansrapporter. Ett språk av kroppar, röster, av närvaro. Ett språk som säger: vi vet att vi kommer att stoppas – och därför seglar vi.

Flottiljen till Gaza är inte en färd. Den är en fråga, riktad till mänskligheten: hur länge kan tystnaden flyta innan den sjunker? Hur länge kan vi mäta rätt och fel med geopolitikens instrument utan att själva förlora vår puls?

De som seglar vet att de inte kommer fram. Men de vet också att själva vägran att låta sig reduceras till statistik är en seger. När vattnet stänger sig kring kölen uppstår ett andetag av sanning. En påminnelse om att humanitet inte är ett protokoll, utan en handling.

I Sverige bär denna handling en särskild klang. När Thunberg uttrycker stöd för Gaza-Flotillan gör hon det inte som en isolerad gest, utan som en del av en bredare etisk förståelse: att klimatkamp, antikolonial solidaritet och motstånd mot folkrättsbrott hör ihop. Att kampen för livets möjligheter – vare sig de hotas av bomber eller av smältande isar – är en och densamma.

Den som kallar det en provokation har rätt – men missar poängen. Det är en provokation mot tystnaden, inte mot människor. Mot den trötthet som har ersatt indignationen. Mot tron att politik är detsamma som tålamod.

Kritiker säger att aktivisterna går för långt. Men kanske är det just det som krävs: att någon vågar gå längre än bekvämligheten, längre än diplomatin, längre än den trötta humanismen som ständigt ursäktar sin passivitet.

Flottiljen är inte ett skepp utan en spegel. Den visar oss vilka vi är när vi väljer att inte se.

Och kanske är det just därför den väcker sådan vrede. För varje gång någon bryter igenom muren av normaliserat våld, blottläggs vår egen bekväma medverkan. Varje gång en aktivist grips, fälls en dom – inte över henne, utan över oss.

Om blockaden en dag hävs, om biståndet till slut släpps in, om de levande får leva och de döda får vila – då kan vi tala om fred.

Inte som ord.

Som andning.

Sergels torg idag tisdag kl. 18