Det var 1968 under USA:s Vietnamkrig. Den första februari skjuter Saigons polischef, en fånge från motståndsrörelsen FNL (Nguyễn Văn Lém), på öppen gata. Det filmades och visades på TV-apparater runt om i världen. Som en enskild händelse, inom ett pågående massivt övergrepp, fick detta stor betydelse den gången. Det bidrog till att påbörja en förändring av världsopinionen.

Idag pågår Israels folkmord mot det palestinska folket i Gaza och på Västbanken. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att det nu inte kan bli värre. Men det har blivit värre och värre in till det ofattbaras gräns.

Nyligen publicerades ett upprop underskrivet av 500 svenska journalister och övriga mediearbetare. De förde fram fyra akuta krav:

1. Att internationella journalister släpps in i Gaza. 

2. Att palestinska journalister tillåts göra sitt jobb utan att dödas och svältas ihjäl.

3. Att ledare för mediehus i Sverige, övriga Europa och USA sätter press på Israel – direkt och genom sina nationella politiska företrädare – för att förändringarna i punkterna 1 och 2 sker omgående. 

4. Att samma medieledare kräver genomgripande förbättrad pressfrihet av Israel. 

Väldigt rimliga krav för alla demokratiskt sinnade kan man tycka. Men tydligen inte för ett antal mediechefer. För Sveriges Radio meddelade att de anställda som skrivit på uppropet kan stoppas från att bevaka Gaza. Även SVT-chefen Anne Lagercrantz har samma inställning. Hon säger att ”om man tar ställning i en fråga kan man inte också bevaka den”. Enligt Lagercrantz kan man alltså inte bevaka ifall man tar ställning för att journalister ska få göra sitt jobb (släppas in, inte dödas) och att ställa krav på Israel angående detta! Så lite behövs det idag för att chefer på public service ska kräva rättning i ledet. Det är en skrämmande bild av den alltmer auktoritära utveckling som pågår även i Sverige.

Trots att Israel hindrar journalister att komma in i Gaza och mördar dem som finns där, trots svenska mediers usla, enögda och osakliga rapportering från Gaza har vi i TV och tidningar kunnat se Israels pågående övergrepp. Det har gjort att opinionen förändrats. En nyligen publicerad undersökning från Demoskop visar att ”svenska väljare blir allt mer negativa till Israel och dess regering” och att ”det är framför allt på högersidan som åsikterna svängt. Stödet för Israel minskar bland moderater, kristdemokrater och liberaler.” Störst är förändringen bland liberala väljare. Bland dem har stödet för Israel sjunkit från 70 till 20 procent. Det starkaste stödet finns finns numera hos KD:s och SD:s väljare. Bland SD-väljarna har det inte heller minskat. Se bild:

Även i andra länder visar mätningar från YouGov att allt fler sympatiserar med palestinierna och allt färre med Israel.

Det vore konstigt om inte den förändrade väljaropinionen skulle påverka även högerpartiernas ledare. Eller kan man tänka sig att även en del bland dem berörs av bilder av massvält?

I alla fall har det skett förändringar av positionerna både bland svenska och andra europeiska ledare när det gäller attityden mot Israel.

EU har ända till nu begränsat sig till att ”vädja” till Israel att släppa in humanitär hjälp. Man har ”beklagat” att vapenvilan bröts. Men den 20 juni lade EU:s utrikestjänst fram en rapport. Den ifrågasatte huruvida Israel lever upp till artikel två i associationsavtalet med EU, där det stadgas att båda parter ska ”respektera mänskliga rättigheter och demokratiska principer”. EU:s associationsavtal med Israel innehåller mycket förmånliga handelsavtal med lägre tullar och färre handelshinder. Ungefär en tredjedel av Israels handel är med EU. Det skulle alltså vara ett kraftigt slag mot Israel att stoppa associationsavtalet.

Häromveckan uttalade även den svenska regeringen att de vill frysa EU:s handelsavtal med Israel. Även om det naturligtvis är bra är det svårt att jubla och jag känner mig mer förvånad än glad, med tanke på helheten av den politik som Tidögänget haft i förhållande till Israels folkmord. Vi har inte heller sett ifall det kommer bli något sådant beslut.

Reaktionerna har också visat på splittring inom regeringsunderlaget. Dels har vi de förväntade reaktionerna från SD:s ledning. Israels bästa stöd runt om i världen är ju från den typen av rasistiska och högerextrema partier som SD tillhör.

Men det var inte alls förvånande att KD-ledaren också stack ut genom att säga att: ”Det blev en obalanserad återgivning av det som är regeringens linje”, eller att ”Israel gör hela världen en tjänst” liksom att Sverige borde flytta sin ambassad till det av Israel ockuperade Jerusalem.

Här har vi ledarna för de partier och väljare som knappast kommer ändra sin inställning hur långt det än går med krigsförbrytelserna från Israels sida.

Att 60 procent av väljarna idag har en negativ syn på staten Israel borde få ordentligt genomslag i hur staten Sverige agerar mot det pågående folkmordet. Det räcker inte att vänta på nästa val. Den folkliga opinionen måste ställa regeringen mot väggen. Kommer de leva upp till sina ord, åtminstone i denna fråga?