För 80 år sedan, den 27 januari 1945, befriade den sovjetiska Röda Armén de fåtaliga överlevande från förintelselägret i Auschwitz i södra Polen.

År 2005 deklarerade FN den 27 januari som en internationell dag till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlings-fientlighet, rasism och antisemitism. Tyvärr är det viktigare än på länge att hålla detta minne vid liv.

Andra världskriget ledde till döden för 60 miljoner människor, såväl soldater som civila. Nazisternas folkmord innebar dessutom att sex miljoner av Europas judar utrotades. Koncentrationslägren var en del av nazisternas gigantiska folkmordsapparat.  Det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger var just Auschwitz. Dit deporterades 1 300 000 personer. Av dessa dog 1 100 000. Nittio procent av dem var judar.

Nazisternas folkmord byggde på tanken om över- och undermänniskor. En tanke som på intet sätt var ny i historien. Kolonialismens fasansfulla historia, t.ex. slavhandeln och slaveriet byggde också på och hade som en förutsättning tanken om undermänniskor och olika ”raser”. Det var inte heller så att antisemitismen uppfanns av nazisterna. Myten om den ”internationella judiska sammansvärjningen” kom snarare från Ryssland (Sions vises protokoll var ett påhitt av tsarens hemliga polis) liksom ordet (och praktiken) Pogrom.

Nazisternas folkmord riktade sig inte enbart mot judarna utan också mot romerna.  Men samma tanke om undermänniskor fanns också om slaverna (ryssar, polacker, ukrainare och andra) som man också på sikt ville utrota.

Nazisternas folkmord var inte heller bara en pogrom (=våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp) utan ett industriellt utrotningsprojekt med massproduktion av Zyklon B-gas, gaskammare, kaserner, krematorier och järnvägstransporter. Med alla dessa människor som var industriellt sysselsatta bland annat som bödlar, vakter och organisatörer.

Kombinationen av rationell vetenskap i genomförandet av folkmordets alla detaljer med det övergripande totala vansinnet gör förintelsen delvis svår att förstå. Men den kan naturligtvis inte heller ”förstås” utan att sättas in i sitt historiska, ekonomiska och politiska sammanhang: Weimarrepublikens kris, den ekonomiska krisen från 1929 och arbetarrörelsens oförmåga att formulera ett gemensamt alternativ och tillsammans bekämpa nazismen, det sammanhang som möjliggjorde nazismens framväxt.

Minnet idag

Nationalsocialisternas angrepp riktades främst mot det judiska folket. Att minnas förintelsen och stå upp mot all form av antisemitism är inte mindre viktigt idag. Men det gäller också att stå upp för motstånd mot all form av intolerans, främlings-fientlighet och rasism. Även då den riktar sig mot andra folk eller utsatta grupper. Ja, vi måste även kunna se rasismen och förnekandet av ett annat folks rättigheter i dagens Israel. Inte heller bör vi acceptera att demokratiska vänsterkrafter utestängs från minnesceremonier med hänvisning till kritiken av staten Israel. Historikern Håkan Blomqvist skriver bra om detta i Internationalen:

 En historisk ironi, eller tarvlig sarkasm, är att minnesdagarna nu inte bara utesluter den ryska statens företrädare – på många sätt förståeligt efter Rysslands angrepp på Ukraina – utan också att demokratiska vänsterkrafter på flera håll inte välkomnas till gemensamma minnesstunder. Detta på grund av vänsterns solidaritet med det palestinska folket och motstånd mot israeliskt förtryck och folkmordskrig. Det gäller inte minst i Sverige där Judiska Centralrådet säger sig stå fast vid fjolårets beslut att inte bjuda in företrädare för Vänsterpartiet.

Att Vänsterpartiet markerat mot och till och med uteslutit medlemmar som kritiserats för att ha spridit antisemitiskt präglade så kallade troper och uttalat stöd för PFLP, räcker inte för Centralrådet som är paraply för Sveriges judiska församlingar. I sitt uttalande 29 oktober i fjol menar rådet att det i Vänsterpartiet finns en ”strukturell antisemitism” som ”överträder gränsen” till legitim Israelkritik genom att ha ”förnekat den israeliska statens existensberättigande”. Att Vänsterpartiet i kongressbeslut och resolutioner stödjer en tvåstatslösning räcker tydligen inte. Det är istället den växande opinionen – både i den internationella och judiska oppositionen mot Israels krig – för en omprövning av staten Israels nuvarande uppbyggnad och extrema etnonationalism som Centralrådet vantolkar. Här spökar en hårdragen definition av antisemitism som företräds av IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance med ett tiotal år på nacken.

Enligt den mycket omstridda definitionen kan ett ifrågasättande av Israel som judisk stat utgöra antisemitism. Och visst, så kan det vara. Men diskussionen om enstatslösning, binationell stat, federation osv i demokratiskt socialistiska, vänsterpartistiska, palestinska och judiska sammanhang handlar om lika demokratiska rättigheter för alla folken i området, ”från floden till havet”, oavsett statsform. När israeliska debattörer under det nuvarande folkmordet talar om ”the end of Israel” avser de inte folkutrotning utan omprövning. Israels ”första fascistiska krig”, för att tala med Gideon Levy, ställer frågan om hur det judiska, palestinska och andra folks samexistens i området ska utformas – att den sionistiska modell som radikaliserats in i folkmordslogik utgör en skräckinjagande återvändsgränd står klart för alltfler. Det är den saken som diskuteras i vänstern och palestinasolidariteten.

Att det svenska Judiska Centralrådet dömer ut det ofrånkomliga sökandet efter demokratiska lösningar som ”strukturell antisemitism” kanske beror på dagens högervåg. Det är förstås inte helt lätt att tänka sig svenska anhängare av Netanyahu, Ben-Gvir och Smotrich i samma minnesstund som palestinasolidariska vänsterpartister. Men då bör Centralrådet tänka om för att inte låta sig kidnappas. Hågkomsten av Förintelsen – den europeiska rasismens och antisemitismens slutstation – är alltför viktig för att förvandlas till inskränkt politiskt slagträ.

Den 27 januari var inte bara Röda Arméns befrielse av Auschwitz utan inledningen av fascismens globala nederlag. Låt oss ta det som utgångspunkt för våra minneshögtider när hoten åter tornar upp sig – istället för att avgränsa mot vänstern.