Fredrik Reinfeld – ni vet han som är ordförande för Fotbollsförbundet – var ju (också) ledare för moderaterna och statsminister 2006–2014.

I samband med den märkliga samling som kallas Folk och försvar tog bland annat SVT:s Mats Knutsson upp att den tidigare moderata statsministern hade sagt att krigsmakten var ett särintresse. Men som Knutsson uttryckte det: ”Ulf Kristersson menar tvärtom att försvaret är statens viktigaste uppgift. Alltså ett totalt motsatt synsätt”.

Reinfeldt uttryckte sin åsikt om krigsmakten som ett särintresse i en intervju i januari 2013. Han sa då:

Det en vill ha påverkar också någon annan. Därför måste den som säger mer försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?

Idag öser den svenska staten med skattemedel över krigsmakten. Och mer lär det bli. Mer än det som ”utlovats” i regeringens budget för de kommande åren. För som krigsforskaren Oscar Jonsson skriver i DN så är det nya försvarsbeslutet: ”redan överspelat. Nästa steg kommer i stället att styras av vad Natos experter efterfrågar, och förhandlingar med Trump”.

Oavsett om man anser att det är motiverat med tanke på risken för att Sverige ska anfallas militärt, och oavsett om man tror på tanken att upprustning och avskräckning är det bästa sättet att nå fred eller inte, så kan vi fundera över ifall inte det som Reinfeldt sa ändå stämmer. Är det inte fortfarande så att den som vill ge mer till det militära måste väga det mot om det ska ges mindre till skola eller sjukvård? Så borde det i alla fall vara i en ärlig diskussion. Men så är det inte i en situation där vår statsminister anser att krigsmaktens behov är ”statens viktigaste uppgift”. Numera befinner vi oss i en av krigsretorik upphetsad situation där vår statsminister talar om att vi befinner oss någonstans mellan krig och fred. Dagligen upptar företrädare för militärväsendet en stor del av medieutrymmet. Och alla dominerande medieröster springer i flock.

 I denna situation finns inget utrymme varken för att ifrågasätta beskrivningen av de verkliga hoten eller att ställa de militära satsningarna i förhållande till andra statliga satsningar. De enda gånger då problemen med våra järnvägars eftersatta underhåll tas upp är i samband med svårigheterna att transportera militär (Nato-)trupp inom landet. Att de stora underskotten i Sveriges kommuner eller bristerna i den svenska sjukvården skulle kunna åtgärdas bättre ifall inte så mycket avsattes till det militära, det sägs aldrig. Ändå är det naturligtvis så.

Jag kan här tänka mig att de som anser denna kraftiga militära upprustning vara helt nödvändig anser att vi måste offra annat för landets säkerhet. Men då borde de åtminstone vara ärliga. Även om de inte som jag ser krigsmakten som ”en gökunge i boet” så borde de vara ärliga med att vi nu eftersätter skola, vård, omsorg och infrastruktur mer än vi skulle behöva göra utan de ökande kostnaderna för krigsmakten.

Att denna krigsmakt är ett särintresse – och i större utsträckning för närvarande än i våra grannländer – märktes också tydligt när den lyckades stoppa utbyggnaden av vindkraftverk till havs utan att alls ifrågasättas av regeringen.

För naturligtvis är det så att de som lever av krigsmakten har ett eget-intresse av att både upprätthålla den och öka dess kostnader. Det gäller både militärerna och krigsindustrin. De som utgör det militärindustriella komplexet tillsammans med villiga politiker.