Jag läser en artikel av Åsa Linderborg i Aftonbladet om yttrandefriheten och Charlie Hebdo, det franska satirmagasin vars redaktion utsattes för ett våldsamt angrepp 2015. Tolv människor mördades och elva skadades.

Åsa skriver om Charlie Hebdos advokat Richard Malka som gett ut två böcker: ”Traktat om intoleransen” och ”Rätten att jävlas med Gud”.

Malka menar att ”det var med Muhammedkarikatyrerna allting började”. Han menar att då ”föddes kravet att vi borde överge rätten att publicera karikatyrer och rätten att fritt kritisera religioner”. Och Åsa verkar hålla med då hon skriver:

”Je suis Charlie Hebdo” skanderade demokrater runt om i världen, men rösterna drunknade av ett par andra mistlurar: en från höger som tutar att muslimerna måste ut ur våra samhällen och en från vänster som tutar att islamkritik förödmjukar samhällets svaga, det vill säga invandrarna.

Båda skapar en tickande bomb.

Jag känner inte riktigt igen mig i denna beskrivning. Dels för att vänstern aldrig har haft resurser nog att hålla i en ”mistlur”, dels för att det både funnits och finns olika uppfattningar i dessa frågor inom den grupp som definierar sig som vänster.

Då för tio år sedan skrev jag en blogg om två händelser som inträffade nästan samtidigt, nämligen angreppet på moskén i Uppsala och en samling i solidaritet med Charlie Hebdo på Stora torget i Uppsala där bland annat jag själv och andra vänsteraktiva uppsalabor deltog. Jag skrev där bland annat:

I en del fall har jag tyckt att sådant bildskapande bidragit till att spä på fördomar och öka motsättningar som inte bör ökas. Men vad vi tycker är en sak för diskussion, bland annat inom ramen för yttrandefriheten. Pengar sätter gränser för möjligheterna att nå ut långt vid användandet av tryckfriheten. Men det enda som begränsar yttrandefriheten rent legalt är lagstiftning om hets mot folkgrupp. Det är bra. Därför har frågan om vad vi tycker om en del bilder som publicerats på Charlie Hebdo inte ett dugg med stödet för yttrandefriheten och stödet till de drabbade att göra. Det är möjligt att ha flera tankar i huvudet samtidigt precis som vid attentaten mot moskéerna.

I sin artikel citerar Åsa Charlie Hebdo som menar att ”yttrandefriheten kan inte missbrukas”. Jag är inte enig om detta. Naturligtvis kan den missbrukas. Men det betyder inte att den ska inskränkas förrän den överträder den lag som i detta ämne borde ha prövats i samband med koranbränningarna, nämligen lagen om hets mot folkgrupp.

Åsa skriver också att:

De vänsterintellektuella som menar att Richard Malka är suspekt för att han gett en intervju för Riks, kan fundera över varför Charlie Hebdos advokat inte beretts utrymme på de arenor man själv bestämmer över.

Jag vet inte varför Malki inte intervjuats på de små arenor som kan kallas ”vänstermedier”. Men att bortse från sammanhang och vilka man går samman med i dessa frågor tror jag är skadligt både för yttrandefriheten och för att försöka upprätthålla ett anständigt samhälle. I min tio år gamla blogg skrev jag om detta:

…när vi uttrycker en sådan solidaritet med, i detta fall Charlie Hebdo, är det viktigt hur solidariteten utformas. Det får inte bli ett tillfälle för de högerextrema. De kommer att göra allt vad de kan för det. Därför var det mycket bra att den reaktionära och rasistiska Nationella Fronten stängdes ute från manifestationerna i Frankrike, till ledaren Le Pens stora vrede.

Det tycker jag fortfarande.

Däremot håller jag verkligen med Åsa när hon skriver om utvecklingen vad gäller yttrandefriheten idag:

Högern rensar ut bibliotek från misshaglig litteratur och de offentliga rummen från obekväm konst. Häromdagen var det någon som menade att Amnesty inte borde få göra reklam i tunnelbanan, där de påminner om 45 000 döda i Palestina, att kalla det för ett folkmord är att ”gå för långt”.

Samtliga så kallade liberala demokratier har de senaste två åren strypt press- och yttrandefriheten i säkerhetspolitikens namn.

För övrigt tycker jag att min gamla blogg-artikel står sig i sin helhet så här tio år efteråt. Läs gärna den också.