Just nu talas det mycket i media om antisemitism. Det sägs att Vänsterpartiet behöver ”göra upp” med detta. Det sägs att judar i Sverige känner sig angripna i egenskap av judar, framförallt från människor med bakgrund i Mellanöstern.

Det Judiska centralrådet har gått ut med att de portar Vänsterpartiet från att delta i judiska minneshögtider. Trots att de haft samtal med partiledaren säger centralrådet att ”Vänsterpartiet måste visa på ett strukturellt förändringsarbete mot antisemitism” för att vara välkomna igen.

Det låter ju illa, men stämmer det att Vänsterpartiet är antisemitiskt?

Bakgrunden – eller det som borde ligga i förgrunden – är det pågående folkmordet på det palestinska folket som bedrivs av den israeliska staten. Naturligtvis skapar detta mycket starka känslor framförallt bland dem som har vänner och släktingar i det instängda Gaza eller det bombade Libanon. Men att döma judar som grupp för detta, eller att se varje enskild jude som ansvarig för den nuvarande israeliska staten och dess handlingar, det är naturligtvis djupt felaktigt. Det är rasistiskt och antisemitiskt. Om och när det förekommer ska det naturligtvis fördömas. Men som medlem i en av Vänsterpartiets största partiföreningar i landet kan jag säga att jag aldrig stött på något sådant. Det betyder inte att jag tror att det aldrig funnits eller finns någon av Vänsterpartiets alla medlemmar som inte hyst eller hyser sådana tankar. Men sannolikt mycket färre än i något annat parti.

Men det finns en hel del som komplicerar frågan eller ofta gör den helt absurd. Allra mest absurt är väl när SD försöker framställa sig som ett föredöme i kampen mot antisemitism och får hjälp med detta av KD. Men det finns en annan sak som är mer grundläggande och bidrar till förvirringen. Att beskylla enskilda judar för staten Israels vidriga handlingar är solklart antisemitiskt. Men om den kopplingen görs ”åt andra hållet” så att säga, av dem som BÅDE försvarar staten Israel mot all kritik OCH kopplar ihop alla judar och judendomen med den israeliska staten, vad ska vi då kalla det?

För snart tre år sedan beslutade Svenska Kyrkan på Kyrkomötet att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att i ekumeniska sammanhang lyfta frågan om hur folkrätten tillämpas i Israel/Palestina. Det formulerades som att kyrkomötet skulle ge kyrkostyrelsen i uppdrag:

att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.

Dessa tankar av kritik mot den israeliska staten för det som många anser vara en apartheid-liknande politik mot det palestinska folket mötte stenhårda reaktioner, bland annat från SD, men också från just detta Judiska centralråd. De skrev då:

Judiska Centralrådet beklagar djupt att Svenska kyrkans kyrkomöte beslutat att utreda huruvida staten Israel är en apartheidstat. Centralrådet ser mycket allvarligt på detta försök att frånta den judiska staten Israel dess legitimitet.

Judiska centralrådet sa också till Kyrkans tidning att ”beslutet har skadat relationerna mellan Svenska kyrkan och de svenska judiska församlingarna”.

Och det Judiska Ungdomsförbundet i Sverige (JUS) skrev:

Att delegitimera den judiska staten på detta historielösa och ensidiga sätt och samtidigt hävda att man arbetar mot antisemitism är skrattretande. Detta gör att JUS förtroende till den Svenska kyrkan nu har nått ett nytt lågvattenmärke.

Den som angriper judar för att de är judar eller kopplar ihop judar med kritiken mot den israeliska staten är definitivt antisemiter. Men de ”företrädare” för judar som själva gör denna koppling, eller i likhet med den nuvarande israeliska statsledningen kallar FN, människorättsorganisationer, ja alla som på något sätt kritiserar Israels våldsdåd för antisemiter, de tömmer själva ordet på innehåll.

I det pågående drevet från den pro-israeliska högern får vi inte acceptera deras definitioner eller slafsiga etiketter. Däremot bör vi seriöst studera antisemitismens historia såväl som den koloniala historien, apartheid och så vidare.

Ett bra lästips är att läsa tre artiklar (Vänsterskola om antisemitismen nr 1, nr 2, nr 3) av historikern Håkan Blomqvist om begreppet och historien av antisemitism, liksom om sionismen, på nättidningen Internationalen. Du kan också lyssna på en längre intervju med Håkan i samma ämne med journalisten Åsa Mattsson.