Genom historien har människorna ständigt ökat sin produktionsförmåga. Den tid som behövs för att producera olika varor har minskat och under kapitalismen har denna utveckling accelererat. Möjligheten att konsumera mera har därmed ökat, men också möjligheten att arbeta mindre. När den brittiske ekonomen John Maynard Keynes blickade framåt i en essä på 1930-talet så såg han i framtiden framförallt en möjlighet till minskad arbetstid. Han tänkte sig att hans barnbarn inte skulle behöva arbeta mer än några timmar om dagen. Nu vet vi att det inte blivit så. År 1919 påbörjades införandet av 48-timmarsveckan efter decennier av kamp. 1970 började 40-timmarsveckan införas och var helt genomförd 1973. Men där stannade utvecklingen. Den lagstadgade veckoarbetstiden i Sverige har inte minskat sedan dess. Och i många familjer är den gemensamma veckoarbetstiden idag ofta högre än den var på 1950-talet då det i huvudsak var en försörjare per familj som gällde.

Motståndarna till minskad arbetstid säger nu som alltid tidigare att ”vi inte har råd”. Det är ett mycket märkligt argument med tanke på hur mycket den totala bruttonationalprodukten (som mäter värdet av alla varor och tjänster som produceras i Sverige under ett år) utvecklats sedan 1970-talet. Så här ser utvecklingen bara sedan 1994 ut enligt statistik från SCB:

Vi har definitivt råd!

De som säger att vi inte har råd bortser också från de direkta och indirekta kostnaderna för arbetslösheten. I juli 2024 uppgick antalet arbetslösa till 356 858 (6,8%).

Om vi samtidigt med förkortad arbetstid delade på jobben och fick fler arbetskamrater (något som verkligen skulle behövas på många ställen) så skulle det också minska samhällets kostnader och samtidigt innebära ökade skatteintäkter.

Att ta ordentliga steg i att minska arbetstiden vore dessutom en viktig jämlikhetsreform. De flesta som idag arbetar deltid är kvinnor. Det är också fortfarande så att kvinnor lägger ner mer tid på obetalt hemarbete. Om sex timmars arbetsdag blev norm i samhället skulle det kraftigt minska antalet deltidsanställda. Det skulle minska skillnaderna i lön mellan kvinnor och män och det skulle dessutom kunna bidra till ökad jämställdhet i hemmet.

Att minska arbetstiden vore också viktigt för mångas välbefinnande och för att samtidigt göra jorden till en bättre plats att leva på, genom att minska den tärande konsumtionen. Varje år använder kapitalisterna enorma summor till marknadsföring för att övertyga oss om att vi behöver allt det som produceras. År 2022 var det ungefär 50 miljarder. Den massiva ökningen av ständigt nya varor förvärrar den globala miljökrisen. Att bryta med dagens konsumtionssamhälle, där vi springer som råttor i hjulet för att konsumera ständigt nya prylar, är nödvändigt för att rädda vår jord. Men det skulle också ge oss möjlighet att leva bättre liv, med mer tid för varandra och för våra barn. Det skulle också ge oss mer möjlighet till egen aktivitet, till organisering och möjlighet att vara med och påverka samhällets utveckling.

En arbetsgrupp inom Socialdemokraterna under ledning av Annika Strandhäll vill att arbetsveckan ska minska från 40 till 35 timmar. Kjell Östberg skriver bra om detta förslag i Internationalen. (Låt inte kravet få pyspunka)

Han påpekar att:

under femtio år fram till 1970-talet minskade arbetstiden från 56 till 40 timmar, semestern ökade från 0 till 5 veckor, föräldraledighet genomfördes och pensionsålder sänktes under ständig ekonomisk tillväxt. De senaste 50 åren har inte en minut av den kraftigt ökade produktiviteten gått till sänkt arbetstid.

Olika borgerliga politiker och fackliga företrädare (!) har gått emot förslaget och menat att det istället ska lösas enligt ”den svenska modellen” i förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Östberg påpekar att en sak som är bra med Strandhälls förslag är just ”att den placerar lösningen där den hör hemma: i politiken”. För skriver han i polemik mot tanken på att inte lagstifta:

Erfarenheterna talar ett annat språk. Alla viktiga arbetstidsförkortningar – 40-timmarsdagen, semester, pensioner – har krävt politiska beslut. Ändlösa fackliga försök att pressa ner arbetstiden har varit lönlösa

Han påpekar också:

För att den stora uppslutningen bakom mänskliga arbetstider ska kunna omvandlas till konkreta reformer – nu, och inte i långt in i framtiden – krävs nya fackliga aktioner i Vårdförbundets spår. Men det kräver också tryck på våra politiker.

Det gick för mer än 100 år sedan: